Mörkret har sänkt sig över staden och jag känner mig tryggt hemma i dunklet som illumineras av gatulyktorna. Jag försöker få tag på Häxjesus sångare Flanders telefonnummer utan att lyckas, så i spåran går diskussionen istället över till mer relevanta frågor, som Alistair Crowley och scientologi. Strax innan vi hoppar av på Mechelingatan, ringer Flanders mig, eftersom han överraskande hade fått ett mobilt visitkort med min nummer, istället för tvärtom. Jävla klåpare till Jeppe som skickade visitkortet bakfram… Nåja, Flanders upplyser mig i varje fall om att också deras konsert är uppskjuten med en timme, så första bandet på Pohjanhovi, The Casbah, har inte ens börjat spela ännu.
Voj perkele, då kunde vi ju ha sett The Nancy Wha till slut. Och nu missar vi istället antingen Häxjesus eller Trashcan Dance, hinner jag precis tänka. Men i samma minut får jag ett meddelande av Trashcan Dance basist Dallas, ”Vi börjar nog inte spela före ett”. Halleluja knäckebröd, man borde ju ha kunnat räkna ut att rockkonserters tidtabeller aldrig håller. Nästa utmaning är att hitta Pohjanhovi, som varken jag, Jasse eller Johan vet var finns. Tack och lov går det inte att missa Flanders på hundra meters håll, där hans skäggiga lekamen tornar sig över en folkhop som står på tobakspaus mittemot Pub Pete. Pohjanhovi visar sig vara en stor, steril sal belägen cirka 10 meter under markytan.
Bankvällen ordnas av Svenska Nationer och Ämnesföreningar, SNÄf, så klientelet är också späckat med SFP Jugend och andra finlandssvenska strebers, blandat med några vilsna hippies, som har kommit för att se Häxjesus, däribland vår musketörskaras d’Artagnan, Jeppe, som inte kan använda sin telefon. När jag senast såg The Casbah, såg de ut som The Beatles. Nu ser de mera ut som The Kinks. Inget fel med det. Men salen är för stor och naken och publiken för liten för att det riktigt ska lossna ordentligt. Ölen är relativt billig, trots att det inte precis är studentpriser. Lustigt nog är cidern billigare, så jag finner mig med ciderburk efter ciderburk i handen och det går ner överraskande bra.
Fanimej, det här gänget är så stelt att inte ens Häxjesus riktigt får fart på festen. Häxjesus är naturligtvis alltid strålande, men det är långt till den extas jag har bevittnat på tidigare konserter, även om publiken halvvägs in i konserten börjar skutta riktigt ordentligt och Flanders rusar omkring i publiken som en galning. Och naturligtvis är den där evinnerliga långhåriga Karis-bon som antastade mig på The Dogshit Boys konsert på Lepakkomies igen ute och svirar. Efter X antal cider och en välförtjänt Sjalovään börjar tillvaron ändå tyckas ganska behaglig.