Som man bäddar får man ligga. I min stora artikel i Ny Tid ondgjorde jag mig över att Svenskatalande Klubben inte satsar tillräckligt på finlandssvensk rock, och så meddelar Radio X3M att The Cajunga kommer att spela på Korjaamo. Knappt har jag hunnit klaga på att de stora medierna inte bevakar finlandssvensk rock, och så är Janne Strang framme med en stor artikel i Volt. Kanske dags för mig att gå i pension?
Nåjo, skämt åsido, länge har jag väntat på att The Cajunga ska få in foten i huvudstaden och att spela på Svenskatalande Klubben på Korjaamo är minsann inget dåligt sätt att börja. Eller egentligen började de ju med Tavastia för sisådär fem år sen, men det är redan en evighet i musikbranschen.
På den stora scenen i Korjaamos vagnshall är The Cajunga som fisken i vattnet. De stora, gladrockiga sounden ges utrymme att fylla hela rummet och sångaren Oskar Nyman flirtar hämningslöst med publiken medan han skojar friskt med de andra bandmedlemmarna. Salen är inte fylld till bredden, men uppskattningsvis 150 personer står och lyssnar på bandet, som live har en aning svårare att gömma sina bluesrockiga rötter än på skiva, vilket inte nödvändigvis är en dålig sak.
Dagen efter träffar jag The Cajunga på Bar Loose för en kaffe. Killarna är glada över att vara tillbaka i Helsingfors efter den långa pausen. Sedan jag intervjuade dem senast för nästan två år sedan har de nu äntligen lyckats släppa sin skiva, en skiva som de alla verkar vara mycket nöjda med. Efter en lång och stenig process - som bland annat involverat ett brittiskt skivbolag, beslöt de sig för att grunda ett eget bolag, Wing Records, och själva ge ut skivan. Skivan Dancing With the Boys har producerats av amerikanska Brian Fitzpatrick, som tidigare arbetat som inspelningstekniker (och med bland annat porrfilmer, vilket knappast kan vara ett dåligt vetyg för en rockproducent. Fitzpatrick upptäckte The Cajunga då de vann Turku Bandstand för några år sedan.
- Det som var skönt med Brian var att han faktiskt kom på våra träningar och lyssnade på oss innan han beslöt sig för att producera vår skiva. Så han kände oss och visste hur vi lät. Det var vår musik han ville producera, och inte komma in och försöka förändra oss.
Att grunda ett eget skivbolag är enligt The Cajunga egentligen som sådant inte nåt större problem.
- Nog kan man ju grunda vad som helst! Men en annan sak är om man sen jobbar för det.
Skivbolaget i sig har inte vållat några desto större extra arbetsuppgigfter, men bandmedlemmarna säger att det har varit en orsak att arbeta mer än man kanske hade gjort annars. Det har inte heller gjort arbetet lättare. Men otvivelaktigt gör det också större intryck på t.ex. konsertorganisatörer och press att kunna säga att en skiva är producerad av ett ”bolag” än ”självproducerad”. Men killarna har själva roligt åt att folk tycks ha uppfattningen om att de nu har ”lyckats”. Dels beror det säkert på att pressen nappade bra på den nya skivsläppet och på att skivan har getts ut i ett snyggt och proffsigt paket (dels tack vare fotografen och grafikern Rasmus Tåg).
- Men samma paketbil skumpar vi runt i fortfarande. Och inte spelas vår musik på radion heller.