Jag träffar sångaren och låtskrivaren Mattias Björkas i ett bakrum bakom stora scenen på Flow-festivalen, som egentligen inte är avsett för intervjuer, men som av nån orsak blivit det utrymme jag gör båda mina intervjuer på. Efter lite missförstånd med den annars hjälpsamma pressansvariga killen, lyckas vi till sist sätta oss ner bland ett par färgranna gobelänger, mycket passande för den ”alternativa” festivalen. Det var ungefär ett halvt år sedan vi träffades senast, då på Korjaamo. Vad har hänt sen dess?
– Vi har släppt skivan och rest mycket, i Spanien, England, New York, Italien, sen England igen, och så Sverige.
Mattias säger att det har känts bra både att göra skivan och att följa upp den.
– Processen har varit svårare. Det är ju en kliché, den svåra andra skivan. Men den första skivan är alltid ganska långt en samlingsskiva, man samlar låtar på hög och släpper dem. Med den andra skiva måste man jobba lite mera. Och sen var det ju ett större släpp, så jag var ganska spänd hela tiden. Men den har fått ett bra mottagande, de flesta verkar tycka om den.
När det gäller bandets extensiva resande, säger Mattias att det är ganska mycket budget över alltihop. Cats on Fire är trots allt inga storstjärnor, så det blir att planera och ordna ganska mycket själva, och då blir det ibland lite konstiga rutter. Själv är han mest besviken över att miljön tar enorm skada av bandmedlemmarnas livsstil.
– Senast då vi var i Spanien, flögs vi omkring med inrikesflyg, och det kändes hemskt. Vi skulle hellre ha tagit tåg, eftersom det är mer miljövänligt, men å andra sidan, om arrangörerna har fixat med gratis flygbiljetter, så känns det lite fånigt att börja bråka. Vi vill inte heller verka som om vi höjer oss över resten av artisterna.
Nästa resa i Spanien är ändå planerad så att det blir tåg för bandet.
Precis som förra gången jag intervjuade Mattias, går det inte länge förrän man kommer in på principer, moral och integritet. Det går liksom inte att diskutera rockfloskler och klichéer. Det går inte heller att ha bråttom, det gäller att låta honom hålla långa pauser och ibland är jag rädd att han helt glömt frågan eller gått i lås. Men efter en stunds tystnad kommer svaren, ofta lite trevande, som om han sökte sig fram mellan orden för att hitta precis rätt uttryck för vad han menar.
Ja, hur mycket blir man tvungen att pruta på sina principer i musikbranschen?
– Ofta är det ju så att man hittar på nya principer som överensstämmer med ens liv för närvarande. Om jag för 5 år sen skulle ha sett på mig i dag, skulle jag säkert tänka att usch, vad är det den där håller på med. Men inte tycker jag att jag har behövt pruta för mycket på mina principer.
