Fashionably late vandrar Helen Korpak in i restaurang Rafla i Helsingfors, klädd från topp till tå i svart. Downtown Crashers hade i går sin första spelning i Helsingfors med Helen som sångerska. Den första var på Kokkola Rock tidigare i somras. Hon beställer en rockig frukost bestående av te och sallad (det ÄR ganska tidigt på dagen), och förkarar för n:te gången att det faktiskt inte låg någon större dramatik i hennes flytt framför micken.
- Minna ville nu bara inte satsa tillräckligt mycket på bandet. Droppen kom då hon började fråga om vi skulle freda lördagarna för festande, eller om vi fortfarande skulle ha bandträningar då. Så hade vi ett krismöte med resten av bandet och beslöt att vi alla ville fortsätta. Jag kan sjunga, så varför inte? förklarar Helen mellan tuggorna.
Downtown Crashers fortsatte alltså som en trio, det var inte tal om att skaffa en ny basist i stället för Helen?
- Vår manager tyckte att vi borde ha en ny basist, och vi hade faktiskt en i kikaren redan. Men jag vill gärna fortsätta spela nåt instrument, och inte bara vara "tjejsångaren" i bandet. Men nu håller vi också på att köra in en ny gitarrist, Lotta, i gruppen. Nu kan man varken kalla oss för en tjejgrupp, efter som det är 50-50, eller för ett band med en tjejsångerska. Vi vill inte ha en "frontfigur", så många band har lidit av det. Ta nu No Doubt eller Blondie, t.ex. Ingen känner till nån annan i bandet än Gwen Stefani och Debbie Harry.
Musiken har blivit mer melodisk sen Helen började delta i låtskrivandet i högre grad. Mera sång och flera nyanser, säger hon.
- Det kommer naturligt, eftersom jag har svårare att skriva hc punk än nån alternativ... rock... progg... grej.
Om Downtown Crashers skulle skriva ett manifest, vad skulle stå i det?
- Vi är så hemskt olika, så det skulle bli en massa kompromisser. Det skulle säkert bli nån kliché i stil med frihet, jämlikhet, broderskap. Och hata New Rave. Vi är inget panikkarriärband. Alla vill att vi ska lyckas, men vi är inte en hög med stressade personer som måste utomlands och knulla runt. Grunden i bandet är att vi alla faktiskt är jättegoda vänner.
