Helen tittar snett upp från sin tomma salladstallrik då hon funderar på någon knepig fråga. Det händer så ofta när man snackar med unga rockmusiker att man liksom får lirka fram de verkliga personerna, den verkliga historian, från en mur av plattityder, poséer, skryt och osäkerhet. Men med Helen finns inga poséer, jag får känslan av att det är en riktig person jag sitter och snackar med. Trots hennes unga ålder (sisådär runt en 20 bast väl), finns där en säkerhet, distans och självironi som är väldigt uppfriskande.
Helen föddes i Helsingfors, men bodde under största delen av sin uppväxt på Kimitoön i Åbolands skärgård tillsammans med sina konstnärsföräldrar.
- Jag kommer ihåg att mamma kallades till skolan för ett samtal med läraren när jag skulle börja. Läraren påpekade att många barn till "bohemföräldrar" hade haft svårt i skolan. Min mamma bara gapflabbade. Min mamma är helt vanlig och min pappa är polack, så om det fanns några kulturkrockar, berodde det på det och inte på att han var konstnär. Så, nej, jag har inte haft några problem för att jag kommer från en konstnärsfamilj.
Helen medger ändå att hon ibland kunde känna sig lite annorlunda i landsortsskolan. Som när hon kom med Converse på fötterna eller försökte hitta folk som lyssnade på samma musik.
- Och min pappa pushade mig nog att börja spela violin, vilket jag är mycket tacksam över. Han tvingade mig skriva på ett kontrakt över att jag skulle öva violin minst en timme varje dag. Jag har inte vågat berätta för honom att mitt violinspel inte är sådär grymt aktivt för tillfället...
Gymnasiet blev ändå i Helsingfors, alla finlandssvenska humflummares paradis, Tölö gymnasium. Sedan dess har det blivit kortfilm, prisbelönta texter och mycket polaroidfotografi, för att inte tala om punk.
- Mina föräldrar är nog inte riktigt begeistrade över vad de kallar för "sub-kultur" med punkmusik och snapshotfotografi som jag sysslar med nu. De är såpass gamla att de inte har hunnit uppleva den eran i kulturhistorien, som hela glamrocken, till exempel.
Själv är Helen mest intresserad av all konst som är personlig. Till skillnad från förra sångerskan Minna, som inte kunde sjunga något i jag-form, vill Helen att musiken ska ha så mycket som möjligt att ge på ett personligt plan.
- Och så är det jättebefriande att få stå på scenen och bara riva loss. Och det är väl det som är juttun i musik och i all konst.
Downtown Crashers ska snart uppträda med sin nya gitarrist Lotta. Sen blir det att mixa in den gamla EP:n på nytt och spela in ny sång. Så en mini-dokumentär och en musikvideo. Och när vi träffas nästa gång kanske Helen trummar, vem vet?
Text & foto: Humppe