Basisten Helen Korpak sitter med en glittrande kjol av guldpaljetter och en lädermössa och röker på Liberte i Helsingfors. Hela hennes utstrålning skriker 80-talsbrudpunk. Det gör inte gitarristen Antton Nuotio, som har på sig gubbhatt och kavaj. Gemensamt för dem båda är att ingen av dem riktigt vet hur deras band Downtown Crashers fick sin början. De andra medlemmarna upplyser mig om att bandet har gått genom en otal olika metamorfoser sedan starten 2005, allt började mest som ett experiment. Nu har den nuvarande uppställningen på något sätt stabiliserat sig, så de tyckte det var dags för en EP, som ges ut i kväll på klubben.
Det är inte heller helt klart hur musiken ska kategoriseras.
- Ränttätänttärock, säger Antton på bruten men god svenska.
- Indiepunk med inslag av Riot Grrl, försöker Helen.
- Nå inte är det nu indie!
- Visst är det, vi har ju inget skivbolag.
- På det sättet ja.
Den värsta beskyllningen de fått är enligt Helen att den nya EP:n har nån sorts glamsound över sig. Som glam-fan vet jag inte riktigt hur jag ska ta det.
Hur som helst är det fråga om ett relativt ungt och orutinerat band med endast 13 spelningar bakom sig. Uteslutande på Helsingfors rockbarer och -klubbar. Musiken ska vara kul och lätt att spela, jävligt tuff. Helen påpekar ändå att det inte är renodlad punk, eftersom de inte har någon punkattityd. Hursa? Ett punkband som alldeles öppet sitter och medger att de inte har någon punkattityd.
- Ja alltså det är inte så politiskt. Inte sku jag kalla det för party-party-musik, men det är jävligt roligt.
