Regeln är att om ett band låter mindre bra på skiva kan de gott kicka bra live. Om musiken i sig är ointressant går det nog att kompensera med en sjuhelvetes stage performance om attityden är rätt. Regeln gäller givetvis också åt andra hållet. Så brukar det vara med rockband. Med Horse är det annorlunda. Här är det ingen stage diving. Det skulle vara högst opassande. Inga trumpinnar som flyger i luften, inga ”fuck you:s”. Det här är behärskat, under kontroll och det rockar som inget annat. Dessutom låter det svin-bra. Jani ser ut som om han har spelat gitarr ända sen ha trillade ur mammas mage. Nu gör han det med inlevelse och koncentration, men samtidigt så coolt. Hans falliska ustrålning överträffar både Eiffeltornet och Böles radiomast tillsammans med flera meter. Med en mystisk Karin och dennas ursexiga sångröst är det här inte långt från perfektion. Eller ska jag säga erektion? Att se paret Creuz och Kämppi uppträda tillsammans är som att bevittna ett samlag. Med undantaget förstås att det här låter bra. Högklassig erotik, ja visst! Eller musik för vuxna. Wille Granö sitter och ler och ser mysig ut bakom trummorna. Mina favoriter är låtarna Bronco och Chemical men under keikkan matas det ut en imponerande repertoar som söker sig ända ner i tårna på åhöraren. Holy Groove!
– Det är en häst, säger Karin, med flinet i pannan, när jag frågar henne om historien bakom namnet. Horse? Inte äns ett ”the” framför.
– Det är nu bara är en häst, vår häst...Hon skulle inte kunna låta mer kryptisk. Men bra så.