För ett och ett halvt år sen, nästan, då jag startade ZXC surfade jag MySpacen på jakt efter finlandssvenska rockband och snubblade över en österbottnisk kille vid namn Jim Videgård, som hade laddat upp en samling härligt punkiga och risiga, men akustiska visor på webben. Jag beslöt mig genast för att göra en artikel om karln, vars texter jag blev väldigt fascinerad av. Jag hade ändå inte tänkt mig göra den i ett dike på Vasklot. Men alla sätt är bra utom de dåliga.
I det här skedet av kvällen har redan den lokala ungdomen tittat några gånger mer än vad som är nyttigt i ölburken. Alla snorvalpar och fjortisbrudar som inte haft pengar eller ålder att ta sig in på Rockperrys festivalområde, och så några av det äldre stuket, som inte är intresserade av musiken, har tagit över dikesrenarna och parkeringsområdena. Jim Videgård verkar mest som en snäll gammal farbror där han sitter spiknykter och lugn i sin svarta läderrock och sin hästsvans. Vem är han, frågar jag.
– Jaa, bor i Vasa. Egentligen utbildad bildkonstnär. Jag vill inte kalla mig för musiker i alla fall. Så det blir väl nåt mellanting – och då blir det artist.
Jim är kanske mest känd som sångare i det lokalt legendariska punkbandet Kulturmaffian. Bandet har på senare år trappats av och Jim har mest koncentrerat sig på att göra egen musik. Hans visprojekt säger han att kom naturligt.
– Med Kulturmaffian skrev jag alltid låtarna akustiskt från början. Varför svenska? Tja, det var inte planerat. Det bara blev så. Jag lyssnade mycket på Ebba Grön och annan svensk punkmusik. Sen gick det naturligt, det bara skulle vara så. Engelska är bara för ... amerikanskt. Sen är ju klimatet så annorlunda i Österbotten än till exempel i Nyland, svenskan används på ett annat sätt. Det är helt naturligt att tala svenska här, i Nyland höjer folk på ögonbrynen då man talar svenska i affären.