Just i dessa tider har Jim skivrelease med sitt senaste projekt, bandet Jim V och Fasa.
– Jag började med att göra på samma sätt som när jag gjorde visor, men sen insåg jag att när jag skrev, att det här inte blir visor. Så jag handplockade några musiker till en ganska klassisk rockuppsättning. Vissa låtar är väldigt punkiga och på andra har resten av bandet fått ta en rök och en kaffe medan jag har spelat den själv.
Han vidhåller att det inte är nåt soloprojekt. Därför heter det också Jim V och Fasa, och inte Jim Videgård. Innan Jim vill tänka på marknadsföring och större publik, vill han först få ut skivan.
– Men siktet är nog inställt på Sverie.
Går finlandssvensk rock hem i Sverige då?
– Jag undrar. Jag hoppas att det tycker det är exotiskt med uttalet och det finländska mörkret. Det är ju inte klämkäcka visor, hej och hå!
Musiken säger han att är väldigt svår att beskriva, men ”det blir nåt som ingen har hört förut i Svenskfinland i alla fall”. Liksom i allt annat som Jim gör, är texterna i en central roll. De är naturligtvis på svenska, och Jim säger att de är ”berättande”.
– Jag tycker det är väldigt intressant, vad folk läser in i musik. Ofta får jag väldigt mycket intressantare förklaringar om nån annan förklarar vad de tycker att en låt handlar om. Ahaa, så kan man se på saken. Ofta mycket mer intressant än vad jag själv har tänkt.
– Jag försöker skriva texter som ska hålla fast man bara skulle läsa den. Men hur många plockar upp en diktbok som man lägger på bordet? Musiken tycker jag att är den högsta konstformen, eftersom den är tillgänglig på ett så brett plan. Men texten är ju nog viktig för mig. Jag kallar mig ju som sagt inte för musiker. Och jag kan inte tänka mig att göra musik utan text. Riktiga musiker skulle skratta åt mig om jag försökte.