Ack så jag har försökt få en intervju med Mangoo. Jag tror jag har bokat tre eller fyra redan, och varje gång har det på nåt sätt gått i stöpet. Därför känns det ovanligt kul att trampa iväg mot Lepakkomies i Helsingfors en fredag kväll (vill jag minnas att det var), och anlända precis i tid för att få se bandet soundchecka i den avlånga salen täckt med bilder av Batman.
Redan i soundcheckskedet står det klart att jag borde ha tagit öronpropparna med mig. Det första ljudteknikern får göra är be gänget skruva ner volymen på sina instrument. Efter soundchecken sätter jag mig ner för att snacka strunt över en öl vid ett av ställets stora träbord. Hemskt mycket vettigt får jag inte ur dem, mest fniss, skrockningar och dåliga skämt. Keyboardisten Nikky försöker ensam att få in lite allvar mellan raderna.
Sångaren Pickles som ligger ner på bänken på grund av sin ischias säger att bandet började då han träffade basisten Igors hår på en nattklubb. Bara genom att se honom var det klart att Igor antingen skulle starta ett band eller bli en pimp. Igor, å sin sida, befalldes enligt legenden av en trehövdad gud att lämna sitt hemland Dominikanska republiken, för att starta ett band i Finland, så var är det nu sen där att knussla?
Det här ska ha skett år 2004, och året därpå spelade bandet in en första ep. Sedan dess har trummisar kommit och gått, och den nuvarande, Teemu, plockade de upp ur en skivaffär. På våren släpptes debut-LP:n Neolithic på ett ordentligt skivbolag (”Eller bolag och bolag, det är en person!”) för idel översvallande recensioner. Skivan hade de spelat in redan tidigare, den behövde bara slipas.
Filosofin bakom musiken är att det ska vara högljutt, hårt och tufft. Lyriken handlar om allt som är skit. Det som är skit är enligt killarna dessutom jävligt mycket. Bland annat dumma människor. Och räkningar som ska betalas. Kort och gott kommer inspirationen från verkliga livet.
– Fast Nikky har nog försökt få in nån positiv slinga därimellan också, säger bandet, fast på engelska, eftersom Igors svenska inte är lite rostig.
Grunden i musiken ligger i 70-talets riffrock, även om alla i gruppen lyssnar på hemskt olika musik. Det enda som alla kan enas om att de gillar är Black Sabbath. Och naturligtvis finns där ju en stor dos stoner à la Queens of the Stone Age.
– Riktiga stonerfans skulle nog inte kalla oss för stoner, vi är för poppiga för det.
