ZXC

– Jag har fått besöka intressanta platser, träffa intressanta människor och lärt mig svenska! Det ropar Roosa i micken på årets upplaga av Myötätuulirock i Vanda. Roosa är vad man skulle kunna kalla för ett die hard fan. Det här är hennes 40:nde Sturm und Drang-konsert, och därför har hon fått äran att speaka in bandet. Trots att jag alltid har uppskattat medlemmarnas spelkunnighet och den proffsiga utformningen av bandet, har jag alltid haft lite svårt att ta Sturm und Drang på allvar. Det härrör sig naturligtvis till bandets ”ungdomstider” som små pojkar med stora gitarrer för tre-fyra år sedan. Därför blir jag lite tagen på säng av alla fans som står och skriker efter gruppen klockan åtta på kvällen en fredag.



Det är svårt att uppskatta hur många som är samlade på Håkansböles idrottsplats, men hundratalet tonårs- (och yngre) flickor står och mässar och ylar då pojkarna äntrar scenen. Och utspridda på gräsmattan sitter också en ansenlig folkhop och slöar. Medan nu tankesmedjan Smegma sitter på sina höga stolar och ordnar seminarium efter seminarium för att hitta på hur man kunde få landets majoritetsbefolkning att sluta prata om pakkoruotsi, ter sig lösningen skrattretande enkel: Kläm ut lite fler finlandssvenska band av Sturm und Drangs kaliber. Då får man på köpet ungdomar som egenhändigt sitter hemma och plitar ner svenska på paffbitar och dynvar, så pass invecklade uttryck som ”Du är en bästa!”, ”SuD er best”, eller ”Vi älskar du!”.



I dag börjar medlemmarna i bandet närma sig myndighetsålder, och i det här skedet har gruppen så pass mycket rutin att man inte längre kan förlåta eventuella skavanker med att hänvisa till åldern. Ännu i år är SuD:s spelningskalender på sommaren skrämmande diger, men där ingår också obskyra småfestivaler på orter som Ylöjärvi, Brahestad och Eura. Lite oroväckande är kanske att de inte lyckats få in foten på en enda av de riktigt stora festivalerna, Sauna Open Air borträknat. I sommar finns inte heller en enda spelning utomlands inprickad. År 2007 turnerade gruppen världen tillsammans med Apocalyptica och i fjol uppträdde den både på RMJ och Wacken Open Air. För att flytet ska fortsätta krävs nog att bandet i framtiden ses på tungviktare som Provinssi, Ruisrock, Tuska eller Ankkarock. Nu när bandet inte längre kan ses som en samling musikaliska underbarn, utan rutinerade rockmusiker att ta på allvar, krävs också lite mer än att de låter som ett proffsigt heavyband, för dem är Finland fyllt till bredden av. Och det blir mycket tydligt på MTR. Sturm und Drang drar ett tight och välinövat set fyllt med en timme av publikfavoriter. Trumsoundet är dånande mäktigt, gitarrsolona ylar och viner precis som de ska och sångaren André Linmans höga falsett sitter precis rätt.



Fansen klappar takten och sjunger med i refrängerna, men själva låtarna bjuder inte på nånting som inte Scorpions, Megadeth, Skid Row eller Judas Priest skulle ha gjort bättre för 20 eller 30 år sen. Nu kan det ju verka lite orättvist att jämföra SuD med giganter av den här kalibern, men faktum är att vid sidan av att Vasapojkarna låter som en ung cocktail av de tidigare nämnda, har de faktiskt inte så mycket eget att komma med. Och trots att bandet inom sina givna ramar gör det mesta alldeles rätt, blir glappet till de riktigt stora inom genren pinsamt uppenbar då det försöker sig på en Iron Maiden-cover. Byxbuntarna är helt enkelt lite för korta. Tusen gånger hellre ser jag naturligtvis på Sturm und Drang än den sorgligt talangbefriade Ari Koivunen, som fiskar i samma vatten, men inte skulle jag köpa en biljett bara för att se gruppen spela. Men trots den här jeremiaden, är åtminstone fansen nöjda och då jag ska ta mig ut från backstage-området får jag slåss igenom en hord av upphetsade fans som står vid utgången och trånar efter autografer av sina idoler. Ordningsvakterna är till och med så oroliga att de måste fråga mig om jag inte såg nån av bandmedlemmarna vara på väg ännu.