Det verkar
som om varenda liten ort i Finland ska ha en egen rockfestival
nuförtiden.
Under de senaste 10 åren har den ena lilla festivalen efter den
andra ploppat
upp. Bara i huvudstadsregionen finns Kivenlahti Rock, Tuska, Ankkarock,
Kaivo
soi, och några till. För de inhemska banden är det
naturligtvis en lyckospark,
eftersom det finns allt fler tillfällen att öva på
spelningsrutinen, nå ut till
nya fans och naturligtvis få lite extra klirr i kassan. Problemet
är å andra
sidan att det blir allt fler oinspirerade rutinspelningar och att
festivalerna
måste tänja på det rätt begränsade band- och
publikunderlaget. Frågan är om det
skulle vara bättre att det fanns 10 stora festivaler och sedan
några små risiga
amatörfestivaler där oetablerade band kunde visa upp sig. I
dagens läge har vi
runt 6-7 stora festivaler och sådär 20-30 halvstora festare.
De senare lever
ganska långt på att de får ett eller två
rutinerade storband som levt förbi sin
storhetstid och inte längre kan välja och vraka som de vill,
samt dagens
Idols-stjärnor för att locka den yngre publiken. Sen fyller
man ut med dussinheavygrupper
som drar några hundra inbitna fans. I det här avseendet
är faktiskt
Myötätuulirock ett ganska fräscht undantag, eftersom man
har lyckats boka några
av landets mest intressanta ”unga” band för
tillfället, det vill säga The Wrecking
Queens, Haloo Helsinki, The Winyls och Private Line. Dessutom har man
lyckats
boka det allra bästa som Finlands Idols har producerat, det vill
säga Pete
Parkkonen och Anna Abreu. Men där har sedan modet slutat. Man har
tagit det
säkra före det osäkra då man har gjort upp
spelningstidtabellen.
Visst, Popeda,
Apulanta och Stratovarius är naturligtvis festivalens tyngsta
namn, men de har
alla sett sina bästa dagar och torde inte orsaka våldsam
ståfräs hos någon
längre. På fredagen ser listan på de sista banden ut
som: Sturm und Drang –
Popeda – Apulanta. Okej, det går ännu för sig,
men lördagen, o fasa: Klamydia –
Dingo – Stratovarius. Zzzzzzznaaaaaarrrrrkkkkkk…. Alright,
jag förstår att man
inte kan sätta Klamydia och spela före Anna Abreu, men om man
satt Dingo på en
tidigare spelning (vem fan är egentligen intresserad av en
lönnfet Neuman i
dag?) och påtat in The Winyls eller Haloo Helsinki på
kvällsplats, hade man
fått in en mycket välbehövlig dos av ungdomlig energi i
det trötta programmet.