ZXC

Jag missar tyvärr The Wrecking Queens på fredagen, men hinner precis i tid till min favorit på hela festivalen, Haloo Helsinki. Haloo Helsinki är nånting av det bästa som den finska rockscenen har kunnat prutta fram på många år, och sångerskan/basisten Elli stiger trots sin unga ålder rakt upp i toppen på min lista av finska rocksångerskor. Elli har ett fruktansvärt intagande leende, en härligt punkig attityd, truckvis med karisma och en risig, rivig röst. Haloo Helsinki lyckas med det som Tehosekoitin gjorde på 90-talet, det vill säga kombinera det bästa inom suomirocken med ett internationellt rocksound. Medlemmarna i gruppen är ännu så pass unga att gitarristernas poserande ibland blir lite påklistrat och fånigt, men de kompenserar med jättelika doser av humör och spelglädje. I grund och botten är väl musiken på nån sorts poprock, men det finns tillräckligt mycket punk och garage i både soundet och kompositionerna för att det ska låta organiskt och äkta.



Även om hjärtekrossaren Pete Parkkonen imponerade på mig under Idols (som jag faktiskt följde med…), klingar han ganska tomt efter Haloo Helsinkis rättframma och ärliga uppträdande. Pete har pipor som är få finländska sångare förunnade och han vet hur man för sig på scenen. Men det är kanske just där kruxet ligger. Parkkonen imiterar alla rockstjärnor han har sett på TV, han hoppar, studsar, vrålar och flirtar med publiken. Men det känns inte som om det skulle komma från hjärtat. Han ger intrycket av en snäll pojke som leker rockstjärna. Trovärdigt, jo, men man känner inte snusket och skiten, man känner inte dammet från den lilla sunkiga replokalen eller alla uppträdanden i källarhålor och skolfester. Pete är helt enkelt inte tillräckligt farlig för att vara en riktig rockstjärna.



Efter Sturm und Drang kommer sen bandet som har gått den långa vägen. Via replokalerna, parkkonserterna, skithålorna, hundratals festivaluppträdanden, via alkoholism och sjukhusbäddar och tillbaka upp igen, nämligen Popeda. De här gubbarna rockar skiten ur vilket internationellt band som helst, läs fast rapporten från fjolårets Provinssirock. Pate Mustajärvi är en av den finländska rockhistoriens mest karismatiska frontmän, Lacu Lahtinen är en hel enmansshow bakom trummorna och där andra gitarrhjältar har knarkat ner sig, supit ihjäl sig eller hamnat i fängelse, har Costello Hautamäki fortsatt lira på som aldrig förut. Återväxten visar sig också vara tryggad, då hans son tar över basen i två låtar.



Apulanta är alltid Apulanta, men det bandet som en gång var Finlands farligaste har gått och blivit tjänstemannamässiga. Soundet är tyngre än för 15 år sen, och hela paketet har bara blivit tightare år för år, men där Apulanta som bäst personifierade fuck you-attityden i den finländska rocken, har man på senare år blivit lite för filosofiska och dystra. När gruppen för många år sen slog igenom med skivan Ehjä, satt jag förtrollad framför TV:n och kollade på musikvideon till …Silti onnellinen och var alldeles övertygad om att Toni Wirtanen på riktigt var spritt språngande galen. Det tror jag inte längre, och det är lite tråkigt. Efter en tredjedel av setet känns det som om jag har sett det här förut och jag strosar mot busshållplatsen.