Ett tåg kommer lastat med Rockperrydeltagare, Turbo- jugend, en redaktör och en kärlekskrank slovensk hippi. Som bjuder på öl. I en tågkupé. Mycket bättre än så kan ett festivalveckoslut inte börja. Medan jag smuttar på en varm Lapin Kulta och lyssnar på spännande historier om autonoma områden i Ljubljana, byråkratiska krig med slovenska myndigheter, slagsmål med med knarkande uteliggare och underbara finska kvinnor, går resan upp till Vasa i ett nafs.
Solen gassar i Vasa då jag kommer fram och möts av Kenneth ”Ms Foster” Norrlin från Die Zlaskhinx och Paradoxx. För veckoslutet har Kenneth och hans flickvän Ina gästvänligt nog lovat inkvartera mig hos sig. Hur rock det är att bo i ett radhus i medelklassområdet Sunnanvik 5 kilometer utanför stan kan man ju sen fråga sig. Men då man får sig serverad fisksoppa på en solig bakgård med gräsmatta och tomatplantor och mellan cigarretterna får lyssna på ännu opublicerad ny musik av Paradoxx, klagar man inte.
Då vi väntar på taxin till festivalområdet på Kaskö kommer det plötsligt upprullande en blå paketbil in på gården och ut skramlar en virvelvind av öllådor, läder, nitar, landstigningskängor, piercingar och tuppkammar. Det är Peter Norrlin (även om han presenterar sig som Johnny Weissmüller) och Ruoska Leivo, Svenkfinlands kanske mest notoriska punkarpar. Peter är sångare i gruppen Die Zlaskhinx, Ruoska är basist och Kenneth spelar skitta. Av medmänskliga skäl går vi inte in på nivån på humorn i taxin, utan nöjer oss med att konstatera att herrskapet prompt planterar sig i diitji (på svenska betyder det diket utanför festivalområdet) för att dricka pussikalja, medan jag beger mig för att se på Disco Ensemble.