Jag fick se en glimt av Finlands indiestorhet Disco Ensemble och dess finlandssvenska basist Lasse Lindfors redan på Provinssirock förra året, men får nu alltså se dem i hela sin härlighet från fotografdiket. DE slog igenom internationellt med sin post-hardcore/indie punk år 2006 med skivan First Aid Kit och har sen dess turnerat med bland annat Gogol Bordello och Kerrang!s Most Wanted-turné. Deras senaste skiva steg upp som etta på finska listan och bandet har fått en EMMA för sin musik-dvd från 2008. Så visst finns det meriter i bagaget. Jag minns att jag själv var rätt imponerad över det internationella soundet på We Might Fall Apart då jag första gången såg musikvideon, även om jag just då var ganska trött på den typen av poppunk som tutades ur alla strutar.
Med facit på hand har DE ändå lyckats ganska väl med att förvalta arvet av mitten av 2000-talets (hur ska man skriva det utan att det låter som 2500?) indie punk och emo-explosion. Bad Luck Charm från förra skivan är utan tvivel en av de bästa finska singlarna från förra året och bandet känns på inget sätt som om de skulle ha levt ut sin storhetstid. Man kan inte annat än lyfta på hatten för DE:s aggressiva ljudvall och svettiga energi. Men trots det här har bandet inte riktigt det där lilla extra som skulle lyfta dem över internationella själsfränder som The Used, Hawthorne Heights eller Fallout Boy. Och i slutändan minns jag inte hemskt mycket mer av spelningen än Bad Luck Charm och de svällande blodådrorna i sångaren Miikka Koivistos ansikte.
Home Advantage. Det är vad det kallas då Sturm und Drang spelar för en tusenhövdad tonårspublik i Vasa. Och det ska sägas att bandet gör sig betydligt mycket bättre i ett mörkat tält än på en solig idrottsplan i Vanda (se artikeln från MTR). Här är killarna hemma, de kan slappna av och spela av hjärtans lust för en publik som de vet att står dem bi i vått och torrt. Och det hörs också i musiken. Det är ledigare, mer samlat och på nåt sätt tuffare än förra gången jag såg bandet. André Linman har publiken som i en liten ask och det är härligt att se på uppsluppna gitarrdueller och plektrumkastande. Men i övrigt håller undertecknad fortfarande fast vid ståndpunkten att bandet behöver nåt eget snart och fort om de ska kunna klättra upp ur tonårsidolfacket och stå sig internationellt (och förr eller senare nationellt) som ett seriöst heavyband.
