Metallfolket svettas i värmen. Tuska-fredagen är kanske den varmaste dagen på hela sommaren hittills. Men man måste lyfta på hatten för metalheadsen. De struntar i om det är 40 grader varmt och regnar kattskit, de överger inte uniformen. Den största behållningen med att gå på metal-festival torde vara att titta på besökarnas munderingar och utstyrslar. Men det här är ingen modespalt, så jag ska inte gå in på desto mer ingående beskrivningar.
Det för ZXC intressanta inslaget på Tuska 2009 är Karlebybördiga Callisto. Callisto grundades i början av 2000-talet och företräder den något flummiga genren post-metal. Wikipedia vet berätta att post-metal är en blandning av post-rockens klara och rena sound och metalens brutala distortion. (om man skriver "post-metal" i en svensk text, och sedan översätter det i worldlingo.com till engelska, så blir det "post office going fishing alder") Föregångarna inom stilen är framför allt Isis, men också Neurosis, som också de uppträder på Tuska i år. Trots att Callisto, som i dag är stationerat i Åbo, inte är speciellt kända utanför den införstådda kretsen, har många kritiker redan lyft fram dem som en potentiellt lika stor påverkare inom post-metalen som förebilderna Isis.
Callisto, som resten inom genren, struntar i de klassiska låtkonstruktionerna med vers-refräng-vers-refräng och bygger istället upp sin musik dynamiskt, ofta med en lågmäld och långsam början, som leder till ett kraftfullt och testosterondrypande crescendo. Arto Karvonens keyboards, Markus Myllykangas och Johannes Nybergs gitarrer och Juho Niemeläs bas bygger tillsammans upp en inneslutande och intensiv, men ändå luftig och psykedelisk atmosfär, som underbyggs av Ariel Björklunds trumdunk. Sången delas på mellan Jani Ala-Hukkala, som sköter framför allt de klara och rena partierna, och Myllykangas som står för mycket av det doom-inspirerande örvlet.
Post-metal har kallats för tänkande människors metal, också lite mindre smickrande för nörd-metal eller fjoll-metal. I mitt eget tycke är det ändå traditionellt till tomtar- och troll-metalen som nördarna brukar dras. Och i Callistos musik finns absolut inga svärd och trollkarlar. Pojkarna själva ser ut som om de dragits direkt ut från universitets läsesal och satts på scen, de ser nästan mer ut som poppare än metalfolk. Callisto bjuder inte heller på bredbenta poséer eller koordinerad headbanging. Nej, visuellt är det nästan närmare shoegazing än nånting annat.
På skiva experimenterar Callisto med saxofonsolon och kvinnliga sångerskor, på Tuska är det ändå rakare rör som gäller. Och även om jag alltid haft lite svårt för överambitiösa proggmetalband, så har jag alltid gillat psykedeliska flummare. Och Callisto är på något sätt en balanserad kombination av de båda. Det är tillräckligt spejsat, kreativt och avantgardistiskt för att det ska bli intressant att lyssna på och tillräckligt tungt och aggressivt för att adrenalinet ska skjuta till hjärnan. Det hela är en mycket intressant blandning av poppig lätthet, melodisk skönhet och mördande aggressivitet, som hela tiden avlöser varandra. Ala-Hukkala bygger tillsammans med Nygård och Karvonen upp visioner av öppna och karga landskap, vackra och ogästvänliga på samma gång. Sedan tar Björklund och Myllykangas över bäransvaret och det blir mättö så att armarna strittar. På det hela är det här helgjuten och intelligent metal. Och det är skojigt att det också görs lite nya grejer i en genre som vid det här laget börjar bli väldigt stagnerad.