Efter att Callisto avslutat sin spelning i det skuggiga Sue-tältet gäller det att skaffa åt sig vatten och förbererda sig för nästa akt, All That Remains från the big US of A. Gänget som kliver upp på scenen är minst sagt udda. Trummisen ser jag inte ens från fotografdiket under den stora utescenen. Men i övrigt är det en sångare som mest ser ut som en uppumpad hiphoppare med s.k. baseballmössa, eller lippis som vi säger här på våra breddgrader, en björn till gitarrist med hår ner till baken och ett vildvuxet och yvigt skägg, samt en liten rödhårig kvinnlig basist.
All That Remains är för mig hittills ett helt obekant band, men det måste ha några anhängare eftersom uppskattningsvis tusen personer har samlats framför scenen för att avnjuta mättön.
Enligt en kollega på radiosidan har All That Remains tillbringat natten på rockpuben Kantis, man kan bara gratulera den fiffikus som fick snilleblixten att ta dem dit och bojkottade numera trendnissiga Loose. Kantis är så ärligt Rockfinland som det blir. Och sångaren Phil Labonte friar mycket riktigt till publiken genom att pladdra på om hur roligt det är att spela i Finland och jaadajaada. Enligt samma kollega spelar trummisen Jason Costa med bruten hand, och det om nånting är värt att lyfta på hatten för.
Musiken är väldigt, väldigt amerikansk. Det är så här Linkin Park skulle låta om de inte var så jävla patetiska. ”Officiellt” heter stilen ”melodisk metalcore” (ibland tror jag det finns en genre per band...) Det här är en passlig avvägning mellan klassisk speed-metal och den så förhatliga nu-metalen. Det finns ändå tillräckligt mycket hardcore och thrash med i bilden för att det inte ska bli mesigt. Labonte har passligt mycket muskel i sina pipor och besitter också en lite Henry Rollins-aktig scenpersonlighet. Gitarristmonstret Oli Herbert stjäl ändå showen med sin intagande karisma där han lufsar omkring på scenen som en uppretad ghrizzlybjörn och moshar med håret så fort han kommer åt. Resten av bandet blir sedan lite i skymundan. Trots att jag var mycket skeptisk till en början måste jag säga att ju längre giget lider, desto bättre märker jag att jag gillar den aggressiva, tuffa, men ändå melodiska musiken. Speciellt då man kan se bandet alldeles utmärkt från ölområdet mittemot scenen.
