Visst hade jag förstått att Finland är metallmusikens förlovade land,
men jag hade aldrig riktigt funderat på i vilken
utsträckning före fjolårets Roskildefestival, då
en absurd incident inträffade. Jag hade spenderat flera timmar
på att noga läsa igenom programboken, varefter jag spontant
utbrast i ett ”men här finns ju ingen black metal!”.
Allt från hjältar från 1960-talet till dj:n som knappt
var torra bakom öronen rymdes nog med på listan på
artister som uppträdde och alla danska artister som klarar av att
hålla i ett instrument får som bekant spela på
Roskilde, men ingen Mayhem, ingen Satyricon, inte ens någon
moderat version av svart metall fanns med. Hemma i Finland skulle man
få på käften om man försökte arrangera en
musikfestival med 200 uppträdande artister om man INTE skulle ha
minst 100 metallorkestrar på plats.
Av någon oförståelig orsak möttes mitt spontana uttalande på uteserveringen av skrattsalvor från alla håll. Svenskar, danskar och norrmän hade roligt och mina egna kompisar från Finland skrattade också. Jag är inte säker på vem det var som slutligen berättade för mig att ”hördu AG, dethär är inte en metallfestival, det är bara i Finland som det är metall på alla scener från morgon till kväll”. Tydligen tycks metallorkestrar inte vara vardagsmat i Europa, trots att vi i Finland är vana vid att det spelas metall från i-poden när man äter ostron och dricker vin i parken. Sen har vi ju naturligtvis Tyskland, men den biten ids jag inte gå in på, för då tvingas jag fundera på hur det är möjligt att någon tycker om Stratovarius.
När jag skriver detta så håller jag som bäst på att kika lite på programmet som Provinssirock i Seinäjoki har i år. Visst slår det mig att detta inte är normalt. En orkester vid namn Municipal Waste som spelar gammaldags grötig trash metal spelar kring midnatt på fredag kväll på den näststörsta scenen omringad av Linkin Park på huvudscenen, Sara på en mindre scen och Stam1na i stora tältet. Onödigt att nämna något om att dessa orkestrar representerar olika stilar i en viss genre. Också annars finns många intressanta namn med bland banden: mina Gambinastinkande favoriter Rytmihäiriö spelar på puuseelava... öö ursäkta mig Zanzibarscenen på lördag och Stones självklara reinkarnation Mokoma spelar på Saarilava på söndag. Vad det ska bli fint och mörkt. Och huvudvärk.
Vad vi sen ska lära oss av detta vet jag inte. Inte vet jag heller varför det är så fint att dricka varm mellanöl i en park på vägen till en konsert, ställa sig i högt knästående, rikta knytnäven mot skyn och skrika ”metaaaaaaaal!”