Det är inte så ofta som bänd
av The Dogshit Boys kaliber har spelning. Det torde finnas två
orsaker till det. För det första så tycker de flesta
att vi är skit och för det andra tar det två månader att åter- hämta sig när man har haft konsert. Jag skulle ändå inte byta ut en sekund av det bi- sarra liv man lever när man är ”on the road”. Jag ska här försöka återge hur det går till när ett gammalt punkbänd har keikka.
Trots att The Dogshit Boys har existerat i ett årtionde så har det aldrig riktigt blivit klart för mig hur man får keikkor. Vanligtvis så får jag omvägar höra att vi ska spela någonstans. Oftast är det kompisens kompis kompis som känner någon som känner någon och så har man ett datum framför sig. Jag har aldrig själv lyckats med att systematiskt boka spelningar. Inte blir det till något om man skriver e-post, inte om man ringer restaurangärare och inte om man skickar promopaket till dem per post, utan det är alltid konstiga omvägar som det sker. Och The Dogshit Boys har dessutom en otrolig förmåga att få keikkaställen att gå i konkurs och brinna upp just före en spelning, så en bokad keikka är långt ifrån en säker keikka.
Nåväl, när man väl har fått ett datum bokat är nästa steg att komma överens om vad man ska göra på keikkan. Ska man spela nytt eller gammalt material och ska det vara något speciellt program? Oftast har man stora visioner om hur man ska spela många nya låtar och ha styroxpyramider och pyroteknik på scen, men det faller vanligtvis på att tiden tar slut och att man inte får specialeffekterna att rymmas in i bilen. Och så står man där igen med en setlista med gamla favoriter och så får man höra av trendnissarna att det aldrig sker någon förnyelse.
Kvällen före keikkan bråkar vanligtvis de uppträdande orkestrarna om vem som ska hämta vad med sig till keikkan. Oftast delar man på förstärkarna och trummorna så att en tar en sak, en en annan. Trummorna är värst att bära medan gitarrister är medvetna om att dom måste ha sina egna grejor för att producera sitt sound. The Dogshit Boys behöver inget sound, så därför duger allt för oss. Men ändå blir det till att på keikkadagen klämma in en hög med teknik, plastpåsar med kläder, sladdar, mikrofoner, instrument, skivor och annan krääsä i bilen och så kör man iväg mot keikkastället. I detta skede råder oftast god anda och i bästa fall har man några fans med sig som super och härjar och ska ut och pissa med jämna mellanrum.
Till keikkastället anländer man vanligtvis kring sex-sjutiden på kvällen och inser att drömmarna om Wembley går i kras. Stället är en unken källare och det är bara är en timme tills det öppnar och soundchecken borde vara gjord så blir det håsis. Jag har aldrig för mitt liv förstått vad man egentligen ska göra på en soundcheck, så soundchecken går ut på att man ställer upp grejorna, drar upp volymen rejält och spelar några låtar. Sen nickar alla till varandra och så drar man sig tillbaka för att vänta på spelningen.
Backstagerummet går det många legender om. Backstage är förövrigt ett intressant ord, för på de flesta ställena finns det ingen backstage där artisterna kan ha sina grejor, utan oftast handlar det om ett dåligt avgränsat halvt rum med någon stol och otroliga massor krääsä. Allt från söndriga speglar till gamla franskismaskiner till nerspydda kläder till tomflaskor lagras i backstage”rummet”, och i denna röra ska tre grupper samsas, klä om och förbereda sig för sina spelningar. Totalt kaos brukar råda under kvällen. Folk dricker öl och brännvin, stämmer sina instrument, klär om, sminkar sig och så ramlar kompisarnas aspackade kompisar in och slocknar.
En timme före keikkan brukar jag klä mig i mina scenkläder. Jag drar fram dem från plastpåsen dit jag trängt dem efter föregående keikka. Vareviga gång slår det mig att jag inte heller denna gång har kommit ihåg att ta ut de svettiga och nerölade kläderna från påsen och torka dem efter föregående keikka, så det luktar sådär lämpligt rock ´n´roll. När det är någon minut kvar till showtime blir alla som yra höns i backstagerummet. Sångaren lyckas aldrig sminka sig i tid och någon är oftast försvunnen, för att inte tala om att introtapen också är på villovägar. Efter mycket om och men och en rejäl försening hittar sedan alla fyra samtidigt fram till scenen med sina instrument och konserten kan börja. I goda fall fungerar tekniken och ingen ramlar när scenen äntras.
I del 2 av kolumnen berättar AG hur det går till under själva keikkan och vad som på riktigt händer i det mytomspunna backstagerummet efteråt.