För The Dogshit Boys del finns det
bara två slags keikkor: dom superbra och dom
superdåliga. Man märker genast vad som komma skall. En
dålig keikka börjar oftast med att något bisarrt
inträffar, t.ex. att någon trampar i ett ämbar med
vatten, att basskåpet har gått sönder eller att
backdropen faller ner över trummisen. Men hur det än är
så är det en fantastisk känsla när all
häslinki är över och man faktiskt får spela!
För spelandet är faktiskt det roligaste med att vara i ett
bänd. Inte det sporadiska supandet, inte det kortvariga
kändisskapet och inte dom icke-existerande groupiesarna. Det
är en obeskrivlig känsla att få stå på en
scen och känna att man är en del av en ångvält som
kör över allt som kommer i ens väg. Man brukar inte
lägga så mycket märke till publiken, men ibland ser man
att det är bättre än vanligt. Och då är man
faktiskt Angus Young för en stund.
Allt för snabbt är själva spelandet slut och man går svettig tillbaka till backstagen, där ett par fulla anhängare antastar en och man får vara lite rockstjärna en stund. Vanligtvis har man också hällt i sig Gambina och brännvin på scen och har blivit sådär lämpligt salongsberusad under keikkan. Dom där omtalade groupisarna har som sagt aldrig dykt upp på vår backstage, utan det är nästan enbart fulla män som flockas runt oss. Juttuna som berättas på backstagen efter keikkan är svåra att komma ihåg. Man är i ett tillstånd av lätt eufori efter keikkan och är antagligen ganska okoncentrerad. Har keikkan gått bra så upplever bändet en otrolig gemenskap och också om det har gått dåligt så är man mer kompisar än annars. Det är svårt att beskriva för en som inte spelar i ett bänd.
När man väl lugnat ner sig en aning och torkat svetten från pannan så kommer någon på att man borde försöka sälja några skivor åt publiken och så bär det iväg tillbaka ut i vimlet med en låda cd:n och t-skjortor (download – vad är det?). Jag har blivit ganska skicklig på att se vem som kan tänkas köpa en skiva och vem man absolut inte ska försöka sälja något åt. Tumregeln lyder att ju mer berusad och äldre man, desto större är sannolikheten att det blir till att idka handel. Ju yngre och nyktrare kvinna, desto mindre är sannolikheten att det blir till något. Har man efter en keikka sålt fem skivor så ska det betraktas som en framgång, t-skjortor har däremot en tendens att vara mer populära. I något skede blir det också aktuellt att försöka få den överenskomna betalningen för keikkan, vilket på en del ställen, som t.ex. Donington i Borgå, har visat sig vara omöjligt. Jag föredrar att spela på ställen där vi känner arrangörerna och vet att det inte pissas i linsen. Karis har alltid hört till mina favoriter. Grupperna får dela på inträdespengarna och den lokala föreningen (Kelmu) ser till att allt går rätt till.
Helst av allt spelar jag inte sist under en kväll. Om ens eget band spelar först eller som andra för kvällen så har man chansen att själv ta ett par öl och se på någon annan orkester innan man är tvungen att börja bära grejorna tillbaka in i den trånga bilen och ta sig hemåt. Dessutom kan man på ett helt annat sätt koncentrera sig på kompisarnas spelning om ens egen del redan är över. Som deltidsmusiker är man i den lyckliga situationen att man får se en massa goda bänd uppträda när man spelar på samma ställe som dom. Otaliga vänskapsband har knutits denna väg och grupper börjar ofta med tiden visa stor respekt för varandra när de regelbundet möts på keikkaställen. Av de utmärkta grupper som The Dogshit Boys spelat och haft roligt med genom åren ska absolut nämnas Sven Tuba och Fiskmåsarna, J.V.H, Fumble, Jacob Böhme och Trident. Fina karlar som inte tar sig själv så på allvar! Motsatta exempel finns också, och det kan hända att jag inbillar mig, men ju mer trendigt ett bänd är för tillfället, desto mer verkar urinet flöda till huvudet istället för till blåsan. På något vis är jag redan på förhand skräckslagen om det står på keikkapostern att vi ska spela med något ”Lovemetal”-bänd som sedan kommer till platsen med sina strumpbyxor och svarta fingervantar och anser sig vara lite satans bra musiker. Som tur är börjar den trenden vara över och dom flesta bänd som gått med näsan i vädret på detta sätt befinner sig stadigt i graven när jag skriver detta. Det känns bra.
När det sista bändet för kvällen har spelat blir det till att bära grejorna tillbaka till bilen och försöka dra slutsatser för kvällen. Antingen ska man åka tillbaka hem eller så stannar man ”på byn” och tar risken att man sitter på en parkbänk utanför busstationen på morgonnatten. I en del mycket ovanliga fall behöver man inte rouda efter sin spelning och kan övernatta på själva stället. Det är lyx som ska uppskattas då det är möjligt. För det mesta åker man ändå hem och i detta skede sitter den nyktra stackaren som kör bilen och perklar över sitt öde. Fyra-fem bedruckna karlar och en hög förstärkare i en liten bil är inte en trevlig kombination, speciellt inte som alla grejorna dessutom ännu ska bäras ut från bilen till replokalen någon gång på morgonnatten.
Summa summarum: det blev persnetto igen, publiken bestod av nio och en hund och det har inte blivit något sovet under natten. Jag skulle inte byta ut en minut av det!
Allt för snabbt är själva spelandet slut och man går svettig tillbaka till backstagen, där ett par fulla anhängare antastar en och man får vara lite rockstjärna en stund. Vanligtvis har man också hällt i sig Gambina och brännvin på scen och har blivit sådär lämpligt salongsberusad under keikkan. Dom där omtalade groupisarna har som sagt aldrig dykt upp på vår backstage, utan det är nästan enbart fulla män som flockas runt oss. Juttuna som berättas på backstagen efter keikkan är svåra att komma ihåg. Man är i ett tillstånd av lätt eufori efter keikkan och är antagligen ganska okoncentrerad. Har keikkan gått bra så upplever bändet en otrolig gemenskap och också om det har gått dåligt så är man mer kompisar än annars. Det är svårt att beskriva för en som inte spelar i ett bänd.
När man väl lugnat ner sig en aning och torkat svetten från pannan så kommer någon på att man borde försöka sälja några skivor åt publiken och så bär det iväg tillbaka ut i vimlet med en låda cd:n och t-skjortor (download – vad är det?). Jag har blivit ganska skicklig på att se vem som kan tänkas köpa en skiva och vem man absolut inte ska försöka sälja något åt. Tumregeln lyder att ju mer berusad och äldre man, desto större är sannolikheten att det blir till att idka handel. Ju yngre och nyktrare kvinna, desto mindre är sannolikheten att det blir till något. Har man efter en keikka sålt fem skivor så ska det betraktas som en framgång, t-skjortor har däremot en tendens att vara mer populära. I något skede blir det också aktuellt att försöka få den överenskomna betalningen för keikkan, vilket på en del ställen, som t.ex. Donington i Borgå, har visat sig vara omöjligt. Jag föredrar att spela på ställen där vi känner arrangörerna och vet att det inte pissas i linsen. Karis har alltid hört till mina favoriter. Grupperna får dela på inträdespengarna och den lokala föreningen (Kelmu) ser till att allt går rätt till.
Helst av allt spelar jag inte sist under en kväll. Om ens eget band spelar först eller som andra för kvällen så har man chansen att själv ta ett par öl och se på någon annan orkester innan man är tvungen att börja bära grejorna tillbaka in i den trånga bilen och ta sig hemåt. Dessutom kan man på ett helt annat sätt koncentrera sig på kompisarnas spelning om ens egen del redan är över. Som deltidsmusiker är man i den lyckliga situationen att man får se en massa goda bänd uppträda när man spelar på samma ställe som dom. Otaliga vänskapsband har knutits denna väg och grupper börjar ofta med tiden visa stor respekt för varandra när de regelbundet möts på keikkaställen. Av de utmärkta grupper som The Dogshit Boys spelat och haft roligt med genom åren ska absolut nämnas Sven Tuba och Fiskmåsarna, J.V.H, Fumble, Jacob Böhme och Trident. Fina karlar som inte tar sig själv så på allvar! Motsatta exempel finns också, och det kan hända att jag inbillar mig, men ju mer trendigt ett bänd är för tillfället, desto mer verkar urinet flöda till huvudet istället för till blåsan. På något vis är jag redan på förhand skräckslagen om det står på keikkapostern att vi ska spela med något ”Lovemetal”-bänd som sedan kommer till platsen med sina strumpbyxor och svarta fingervantar och anser sig vara lite satans bra musiker. Som tur är börjar den trenden vara över och dom flesta bänd som gått med näsan i vädret på detta sätt befinner sig stadigt i graven när jag skriver detta. Det känns bra.
När det sista bändet för kvällen har spelat blir det till att bära grejorna tillbaka till bilen och försöka dra slutsatser för kvällen. Antingen ska man åka tillbaka hem eller så stannar man ”på byn” och tar risken att man sitter på en parkbänk utanför busstationen på morgonnatten. I en del mycket ovanliga fall behöver man inte rouda efter sin spelning och kan övernatta på själva stället. Det är lyx som ska uppskattas då det är möjligt. För det mesta åker man ändå hem och i detta skede sitter den nyktra stackaren som kör bilen och perklar över sitt öde. Fyra-fem bedruckna karlar och en hög förstärkare i en liten bil är inte en trevlig kombination, speciellt inte som alla grejorna dessutom ännu ska bäras ut från bilen till replokalen någon gång på morgonnatten.
Summa summarum: det blev persnetto igen, publiken bestod av nio och en hund och det har inte blivit något sovet under natten. Jag skulle inte byta ut en minut av det!