ZXC

Häromdan satt jag i min lilla rökiga lägenhet och slöflippade mellan tv-kanalerna, så jag hamnade på Yles Musiikki-TV. Min uppmärksamhet pockades av att Heta Hyttinen presenterade ett inslag från en PR-festival från nån europeisk stad, minns inte vilken, där finlandssvenska stjärnskottstöserna Le Corps Mince de Francoise medverkade som ett av tre finska band. Tyvärr såg journalisten på plats inte det nödvändigt att intervjua dem. Men det var uppfriskande att för det första se Regina ge vår finska underkuvelse en spark i röven genom att proklamera att de inte har några dubier över att ge sig ut på internationella scener med helt finskspråkig sång. En annan intressant synvinkel gav legendariska brittiska tv-värden Jools Holland (vars fina musikprogram har kunnat ses på FST5 under det gångna året), då han påstod att det fina med musik är att den överskrider språkgränserna.

Och varför inte? Hur många finländska tanter har inte smultit inför gnällspiken Eros Ramazotti utan att ha en haju om vafan han egentligen sjunger, eller hur många i den feministiska rödvinsvänstern som passionerat lyssnar på Edith Piaf förstår ett enda ord franska?

I nåt skede sa jag själv att hiphop och rap kan man inte göra på finska. Sen blev Elastinen megastjärna. Men en av de segaste myterna nånsin är att rockmusik går inte att sjunga på finlandssvenska. Det ska vara finska, engelska eller nån heimlaga rikssvenska sjungen med Österbotten-melodi.

Varför blev det så här? När allt annat i vårt land med våld och vaselin ska göras på svenska, när varenda papperslapp som ett officiellt maskineri producerar ska vara översatt till Svenska Akademiens Ordlistas senaste upplaga av det svenska språket, när man knappt får beställa en kaffe på finska utan att bli beskådad som en språkförrädare? Varför ska det vara så svårt att göra rockmusik på finlandssvenska?

Det kan ju inte bara ha att göra med att det skulle vara svårt att sälja svensk musik i Finland, se nu bara på Kent och Bo Kaspers Orkester, som säljer som smör också bland den finskspråkiga publiken. Dels har det väl att göra med att det inte riktigt finns några förebilder. Det hjälper inte att den finska rockvärlden inte skulle se ut som den gör i dag utan alla finlandssvenska pionjärer som på 60-talet översatte rockens språk från Sverige till vårt finsk-ugriska samhälle. Ingen av dem fick nånsin för sig att sjunga på svenska. Det finns helt enkelt inte rockband med tillräckligt stor bredd som skulle ha sjungit på svenska för att fungera som modeller för hur det kunde ha varit.

Och sen är det ju det där med Mumin...

Viktor Hurmio och Fetknopparna var ju ett ypperligt gäng musiker då det begav sig och Pale å Ville har i dag nån typ av kultstatus. Men utan att ta något ifrån det arbete som de här grupperna har gjort, går det ju inte att bortse från att de faller djupt ner i det självironiska humor- och pastischträsket, och tyvärr väl har kommit att för flera decennier forma uppfattningen om finlandssvensk pop. De annars kompetenta Kim & Janne Engblom gjorde ett försök med sina pudelfrisyrer för många år sen, men det blev bara smörigt och patetiskt. Och så finns det ju alla dessa österbottningar à la 1G3B, som överkompenserar med teater, bred dialekt och humor så det förslår.

Ett band som lyckades bryta trenden var Dom andra, som i mitten av det här årtiondet fick ganska hyggligt med spaltmillimetrar och en viss exponering i radion. Dom andra var egentligen det första band jag hörde som spelade rockmusik som man kunde ta på allvar, och dessutom sjöng på ren och klingande finlandssvenska. Själv blev jag frälst från den första gången jag såg dem spela live, på minifestivalen Törttöilyrock. Efter det har jag upptäckt två andra stora favoriter, Jakob Böhme och Häxjesus, två stentuffa, skitiga, risiga, duktiga och svängiga ska- och punkband som också de sjunger på fullständigt ren finlandssvenska.

Egentligen är ju finlandssvenska det perfekta språket att sjunga rock och speciellt punk på. Språket saknar helt den rikssvenska mjäkigheten och behöver inte dras med finskans krångliga meningsbyggnader och ordböjningar, samtidigt som den kan låna ur finskans explosiva ordförråd, och har ett alldeles eget ypperligt ordförråd och en egen klang, som snarare härrör sig till finskans kulsprutesmatter än det svenska potatismosklatschet. Dessutom kan man genom att sjunga på finlandssvenska dra influenser från en helt annan verklighet än den man drar från då man sjunger på engelska. Så många punk- och rockband låter precis som varandra helt enkelt för att de inte lyckas tillföra nåt eget i sin lyrik, det går så enkelt att låna från den klichéartade modell som under 50 års tid har byggts upp av band som sjunger på engelska.

Dom andra, Häxjesus och Jakob Böhme går däremot inte att missta för nåt annat än vad de är, helt unika band med en stil som bara kommer från dem själva. Men så är också gänget som spelar i de de här banden stentuffa killar som varken bockar eller bugar för vad nån annan tycker eller tänker om musiken, texten eller språket. Och det är väl där pudelns springande kärnpunkt finns. Det krävs helt enkelt för mycket stake för de flesta att ställa sig upp och skräna på vårt eget språk.

Nu finns i slutet av den här veckan - den 29.1.2009 - ett fantastiskt tillfälle att beskåda såväl Jakob Böhme som Häxjesus på Lepakkomies. I Helsingfors tuffaste och punkigaste stadsdel Berghäll. Pallra er dit hela bunten, inte därför att de sjunger på finlandssvenska, utan för att det rör sig om två gorrbra band, som nu bara råkar ha svenska som modersmål.