Kvällens andra band är ett coverband vid namn Twilight. Twilight är hemma från Dalsbruk och kommer rakt från stålfabrikens golv. Arenan är i första hand Kimitoöns dansbanor och krogar, och de jämna mellanrum med vilka de ges möjlighet att upptreäda på Baltic Jazz med proffsig teknik och hundratals personer i publiken måste ju för ett dylikt band vara manna.
Orsaken till att Twilight alltid med tre eller fyra års mellanrum uppträder på festivalen är ingalunda bara att de är lokala, utan att de är ett jävla bra coverband, som spelar allt från klassisk 60-talsrock till 80-talsheavy. I år har den ena gitarristen bytts ut mot en keyboardist. Det ger otvivelaktigt en större bredd i låtar av typ Deep Purple och Rainbow, som är bandets bravur, men å andra sidan saknar jag lite den tyngd som dubbla gitarrer ger. Twilight radar upp hits på hits och ortens alla musikvänner diggar unisont.
Sist ut är funkrockarna Eternal Erection med den bisarra mannen Sam Huber i spetsen. Publikens första reaktion är avvaktande förvåning, då Huber och hans mannar stiger ut på scen i togor, hattar och paljetter. Ganska fort delar sig lägret i två läger. En majoritet (främst yngre) vallfärdar till scenen och dansgolvet för att shejka äss tillsammans med Erektionerna, medan en mindre del muttrar nånting ohörbart och längtar tillbaka till tiderna då alla band spelade CCR-covers.
Jag vet inte om det är besvikelsen över att det inte finns någon sprit i backstagen som sitter kvar, men det är inte bara publikens fel att början av konserten är lite trevande. Huber försöker halvhjärtat veva igång publiken utan att riktigt lyckas och resten av bandet är rätt statiskt. Det krävs en fyra fem låtar för att värmen ska stiga ordentligt. Kanske är det också konserten på Tavastia dagen innan som känns i benen. Men bara tåget kommer igång, rusar det. Huber kastar av sig paljettfracken och börjar hoppa som en trimmad köttbulle runt pianot, på dansgolvet vickar alla rumpor och temperaturen stiger. Najs.
