Det är en onsdag kväll i Borgå, och det syns på publikmängden. Inräknat de band som inte spelar, utan sitter i publiken, är det högst 30 knoppar i rummet, som skulle rymma kanske 200 om det var packat. Men stämningen är passligt uppsluppen och familjär, så det stör egentligen inte så mycket att salen är mer än halvtom. När hela gänget dessutom bänkar sig vid borden på den lite avskiljda plats som finns mellan scenen och bardisken, ser det faktiskt helt okej ut också.
Kolme Pientä börjar med passligt slapp meininki. Ingen verkar riktigt veta nånting om den här trion med medelålders män, som är iklädda jeans och t-skjortor. Hemma från Borgå är de i varje fall. Men på det stora hela överraskar Kolme Pientä rätt positivt. Även om det fnissiga mellansnacket och vissa problem med att räkna in låtar vittnar om en viss scenovana, är det inget fel på den musikaliska kunskapen eller samstämmigheten i spelandet. Den lilla och ganska ettriga sångaren/gitarristen bjuder på riktigt adekvat gitarronani genast från början och den desto större basisten levererar fläskigt bassound.
Stilmässigt rör vi oss någonstans i landskapen mellan 70-talets bluesrock och hårdrock från följande decennium. Texterna är på finska, och såvitt jag kan förstå, är det mesta egna kompositioner. Jag vet inte om det beror på den nästan komiska storleksskillnaden mellan gitarristen och basisten, men på något sätt kommer jag inte ifrån tanken på att det är så här Eero & Jussi Raittinen skulle låta om de hade inlett sin karriär i slutet av 70-talet. Det här både i positiv och negativ bemärkelse. För även om herrarna kan spela, är det här inte det minsta märkvärdigt. Summa summarum är det ändå plus i marginalen och papukaijamärke för ett band som helt tydligt bara spelar för att det är helvetes kul.
