Publiken gör konserten, inte bandet. Sällan har det
framstått lika tydligt som under de två konserter jag
följer med Pargasbördiga The Sheena Hyenas och
Helsingforsbandet Horse. Klubi i Åbo är halvfullt/halvtomt
en torsdag kväll och största delen av publiken sitter ner med
sina ölstop framför scenen. Stället drar väl
några hundra, men de som är där för att lyssna
på musik den här kvällen kan nog räknas i
tvåsiffriga tal.
Horse är först ut och drar igång med sitt progressiva
bluesstuk. Det är ett snyggt band som står på scen,
Jani Kämppi i slitna jeans, läderrock och väl
tillrättalagt hår och hans bättre hälft Karin
Creutz osar mystisk sexuell energi i sina vita hatt hon har nerdragen
över ögonen, och matchande vita stövlar. Wille "Jesus"
Granö mördar sina trummor med ett hemligthetsfullt flin
på läpparna. Publiken applåderar artigt mellan
låtarna, och Karin försöker förgäves
sätta lite liv i folket med sina mellanspeakar, som ibland
framstår nästan lite patetiskt framkrystade. Det är
ingen dålig konsert, musikaliskt fungerar allt som det ska. Men
det är känslan av "another day at the office", och hela
bandet framstår en aning stelt.
The Sheena Hyenas spelar på hemmaplan och lyckas också
få fram lite mera folk framför scen, och genast ökar
intensiteten. Sångaren Martin Laine står som en fyrtorn och
tornar upp sig mot taket i lokalen, flankerad av en nästan
lång basist i Stefan König. Musiken är
70-talsinspirerad, men har en modern touch som genast för tankarna
åtminstone till The Hives, Hellacopters och Flaming Sideburns.
Det låter kanske bäst då Laine och Sam Sihvonen ger
sig in i eldiga gitarrdueller. Låtarna som sådana
känns ibland lite vältrampade, det blir jämntjockt i
längden. Men ibland glänser bandet till med några
verkliga pärlor - jag vet inte om det beror på att
låtskrivningen är ojämn, eller om medlemmarna bara
vågar ta ut svängarna i vissa bitar.
