Två dagar senare dyker jag upp på Lepakkomies källare i Helsingfors (en halv timme för sen). Där Klubi mer liknade en dansklubb med scen, är källaren i Lepakkomies designad för konserter. Det är inte mycket mer än en bred korridor med en scen i bortre ändan, men soundet är överraskande bra, och utformningen tvingar publiken att ställa sig framför scenen för att se ordentligt. När jag anländer är det minst 30 grader varmt, och det är möjligt att det är The Sheena Hyenas som ensamma har utstrålat värmen, sån skillnad är det på bandet i jämförelse med Klubi-keikkan. Fyrtornet Martin har satt på ljusen den här gången, och han lyser upp hela publiken med sitt godmodiga humör, sin stora sjungande käft och sitt breda smil. Det finns ingenting rutinmässigt över giget. Bara basisten Stefan lyckas hålla sig sansad; resten av gruppen välter omkring på scenen, som om det på riktigt var jäkligt kul att spela. Mats Ranta-Aho ser ut att trivas mycket väl bakom trumsetet och gitarristerna bufflas och fäktas som några andra musketörer.
Det finns ingenting påklistrat, poppigt eller tillgjort med The Sheena Hyenas. Det här är äkta gammaldags bluesinspirerad rock med stort hjärta och väldig passion. Men den här typen av musiken måste också spelas med stor inspiration och inlevelse, annars löper den risk att falla in i gropen av x antal band som har dragit sin inspiration från samma källor som sheenorna. Sam har lite problem med att få lånade sin lånade gitarrteknik att funka som den ska, men ack i helvete vad det är coolt med en gitarrist som sitter ner vid pedalerna och pillrar, vrider, ylar (gitarren, då) och grimaserar. Martin sitter dubbelt hopfälld som en fickkniv bakom två ölbackar som han har placerat sin keyboard på, och publiken älskar.
När publiken så har fått ännu lite mer öl i sig och stället är om möjligt ännu varmare, äntrar trion Horse scenen. Om den tidigare konserten var stel och business as usual, skulle man inte tro att det är samma band på scenen. Energin som Horse utstrålar i Lepakkomies är fenomenal, man skulle kunna smälta stål med den. Den annars så coola Wille Granö är ett fenomen bakom trummorna, och förivrar sig stundvis till att dundra iväg på kaggarna som en annan Animal. Karin som framstod som kylig, distanserad och mystisk på Klubi får nu låta sin sprudlande glada personlighet komma till sin rätt också på scenen. Hennes fingrar promenerar som stora spindlar över basen där hon spelar med sin ytterst personliga stil. Även om hon är något av en poster child för Horse, är den stora stjärnan Jani Kämppi på gitarren. Han kombinerar en grymt tung bluesgroove med svävande och flytande riff-o-rama á la Joe Satriani. Med det här bandet blir sången överföldig, speciellt som varken Karin eller Jani är några stora sångare.
Publiken svänger, dansar, moshar och försöker sig till och med på stagediving i något skede (ett ganska patetiskt försök, visserligen). Det är som musikjournalist ett äckligt band att recensera, eftersom det är näst intill omöjligt att stoppa in det i något fack. Progressiv blues är det närmaste man kommer, även om definitionen i sig är en motsägelse. Det är härligt att se hur de tre medlemmarna lyssnar på varandra, ger varandra utrymme eller samlas i snarast orgastiskt tunga partier då man inte vill göra annat än banka huvet i väggen av njutning. Horse är ett uppfriskande band, då det har en alldeles egen stil, och får man komma med en kvalificerad gissning går den här possen långt ännu.
