Den här typen av uppställningar resulterar ofta i introvert onani och spejsaktiga utsvävningar, och redan namnet på bandet lovar landskapsbygge av den värsta sorten. Därför är jag överraskad över hur organiskt och rått soundet är. Själv associerar jag till tidig Jefferson Airplane, Canned Heat och kanske lite Television.
Danne Österlund på gitarr och sång är nån sortsfrontman och sköter vokalpartierna godkänt utan papegojmärke och gör en helgjuten insats på gitarr, själv hade jag gärna hört ännu mer känsloladdade bluesexplosioner. Erik Lindroth spelar rollen som rockgud där han står med sina svarta slitna jeans och en böljande lejonman som nästan helt döljer hans ansikte. Musikaliskt blir han lite i skymundan, men han spelar bas med plektrum, vilket alltid är ett plus i min marginal. Det är ändå Wille Granös trummor som stjäl showen. Sällan har väl ett så här litet band satsat så mycket på trumsoundet, alla trummor är mickade var för sig och det dånar som bombanfall då Wille driver på bandet. Ibland skulle man till och med hoppas att han lite tonade ner för att ge större utrymme åt gitarren.
Landscape Generator är inte ett band som får höga poäng då man nästa gång rankar de grupper som är kandidater för stora genombrott, men det är knappast meningen heller. Det här är tre kunniga och rutinerade musiker som sammanstrålar för att göra musik de själva vill spela, och det gör de bra.