Man har svårt att tro att The Nancy Wha bara har spelat sporadiska konserter sedan bandet grundades år 2005. Dels för att bandet låter såpass tight och samspelat som det gör, dels för att publiken på Liberte i Helsingfors tycks trivas bättre i rökutrymmet vid biljardbordet än framför scenen. När salen är så här tom får man känslan av att gruppen hellre skulle sätta sig ner och ta en öl än spela för 15 personer. Men den lilla publik som finns här har ändå betalat för att komma in, så tack och lov får vår lilla skara ändå lyssna till keikkan. Visserligen brukar jag säga att bra musik hittar sina lyssnare fast i en svart sopsäck (eller åtminstone borde jag säga så eftersom det är ett ganska bra uttryck), men det packet som sitter och snackar goja på sofforna tror säkert att Paris Hilton är det största som hänt popvärlden sedan Beatles.
Det är första gången jag ser The Nancy Wha och utgående från videoklippen på deras MySpace-sida har jag höga förväntningar. YouTube-snuttarna visar ett fartfyllt, energiskt, stroppigt band med snygga och medryckande låtar, och en svallande publik som viftar med händerna framför scenen. Men nu ser hela gruppen mest besviken och oinsprirerad ut. Sångaren Johnny Gaspar säger nånting i stil med "Nå vi spelar väl då" och kickar igång.
Och visst är det ju samma musik som brölar ur högtalarana, gladpunk med 80-talsstuk kryddat med modernare influenser i stil med Franz Ferdinand eller The Hives. Det ligger nånting distinkt brittiskt över det här gänget, och ingenting skvallrar om att det skulle vara en finsk-svensk konstellation. Det är inte bara det att sången går på brittiska eller att britpopinfluenserna i musiken är påtagande. Sångaren Gaspar helt enkelt andas den där brittiska working class-attityden i sina tighta sugrörsjeans, kragskjorta och gummidojor. Med ena handen planterat nere på mickstället framför familjejuvelerna och andra uppe på micken ålar och kråmar han sig för publiken som om det antingen gjorde ont eller var närmast orgastiskt att klämma ur sig ordena. Den staccatoaktiga och ibland nästan talade sången sitter som hand i handske med helheten.
