Gruppens andra fästpunkt är gitarristen och arrangören Henrik Heselius. Heselius scenperson är svår att placera, det är nästan som om nånting ur The Bangles skulle ha placerats i en vältränad killes kropp. Fjädrar i öronen, hatt på skallen och ärmlös skjorta som avslöjar ett muskulöst armpar. Hur mycket som är äkta och hur mycket han utnyttjar sina talanger från dagsjobbet som skådespelare är svårt att avgöra, men det kvittar väl. Även om han inte är nån virtuos, är det gitarren som driver musiken framåt i Clash-aktig, stroppig anda.
Med de här två duracellkaninerna längst fram är det inte konstigt att basisten, Stockholmsförstärkningen Janne Darko och trummisen Johan Ekström blir lite i skymundan, främst visuellt. Men det är väl som med bra kryddning, ni vet. Båda sköter sina tomter utan att jag skulle behöva anmärka på nånting.
Kvällens stora minus går, förutom till den imbecilla icke-publiken, till karln bakom mixerbordet, som är ute och cyklar Mälarn runt. Jätkän verkar inte ha en blek blå aning om vad han sysslar med. Basen är för dominerande, gitarren för grötig och sången alldeles för låg. Då det är ett band som bygger på låtkonstruktioner, frasering och vokal för att få fram det punkaktiga i musiken, blir det fullständigt misslyckad ljudbild. Nån borde ta killen bakom bastun och spela genom The Clashs hela produktion tills han blöder ur öronen.
Nå, på det stora hela blir det ju en halvbra keikka av soppan. Vi som finns på plats diggar och tack och lov verkar några av slumrarna i tobaksrummet också vakna upp, eftersom golvet fylls ut en aning under keikkans gång, vilket även verkar ge bandet lite mera råg i ryggen. Hyggliga prickar som de är, går de till och med med på att spela en encore. Det goda i situationen är naturligtvis att jag måste ta mig till nästa Nancy Wha-gig. Och det rekommenderar jag att alla andra också gör.
Humppe