Vanity Beach är ett band som satsat en del på imagen, och jag upplevde dem snarare som ett koncept, de-personifierade, som en latexmaskin som sprutar ur sig strålkastarljus i neonfärger och simulerad ångest och jag vet inte riktigt om det är lika bra som det är snyggt. När de promenerar upp på scenen ackompanjerade av enstaka välvilliga rop och gester av den artigt väntande publiken är det någonting av detta koncept som lite faller i bitar. Kanske det är just det att scenen befinner sig i nivå med golvet och det nära avståndet utplånar all tvekan om deras mänsklighet.
Så sätter de igång med låten Love is Dead från det nya albumet. Åskådarna står och ser fundersamma ut, nästan demonstrativt apatiska. Jonas, solisten i bandet, verkar själv lite vilsekommen där han försöker manövrera sin långa och gängliga kropp i det lilla utrymmet som finns att röra sig på. Han sjunger som han skulle ha spyor i munnen, vilket också är meningen i detta Type O Negative inspirerade nummer. Låten dör ut utan desto värre upphetsning hos den tama publiken.
Det är först när Bat Cave drar igång som någonting händer. Resten av bandet är fortfarande stilenligt avlivade men stämningen värms upp och Jonas slutar försöka hålla sina extremiteter inom rimligt avstånd från kroppens mittpunkt. Atmosfären blir plötsligt mera underground punk, soundet härligt oslipat och brutalt, den strypta och neurotiska stämningen i Joy Division möter våldet i Sex Pistols. Låten Hooker in Camouflage är en riktig fullträff och för tankarna till Nine Inch Nails Closer. Det här är knappast en av deras bättre spelningar och jag vet inte hur de själva tycker att de ska låta men jag är glatt överraskad. Här i denna syrefattiga mörka lilla lokal, nu uppvärmd av transpirerande människoformer som börjat jucka i takt med musiken, känns det mera äkta. Visserligen ser Pontus, gitarristen, ut som han förstrött håller på att mörda en hamster och Jonas som någonting som producerats i ett samlag mellan en zombie och en vampyr. Han trasslar förövrigt in Pontus gitarr i mikrofonsladden och kämpar under våldsamma konvulsioner med att rycka sig lös. Johnny Lee Michels sitter till och med och ler i en pösig fåtölj bredvid scenen. Spelningen avslutas när den är på topp men ingen väntar sig riktigt någon encore så vi drar oss upp ur källaren och ut i den friska luften. Jag lyckas tyvärr inte få ett snack med gänget då de slinker in i något mörkt rum för att korka skumppan. Allt som allt var det ingen överväldigande performans men inte alls dålig heller. Främst ganska uppfriskande.
