Skulle det här ha varit ett gig med ett ungt okänt band som jag sett någonstans i en källarhåla i Berghäll, hade jag troligtvis varit överväldigande positiv. Jag hade speciellt berömt sångaren Jonas Carstens råa karisma där han med sin två meter långa rockgudskroppshydda härjat omkring på scenen. Jag hade sagt någonting gott som vampyrromantiken och energin på scenen och om hur man blandar stilar och undviker att falla in i det sedvandliga 69 Eyes-stuket som så många gothare i Finland gör i dag. Jag hade talat om punkattityd och stil. Sedan hade jag påpekat att det här inte riktigt låter färdigt och att låtmaterialet inte håller i längden och slutligen satt in en positiv kommentar om att det nog finns en hel del potential och att vissa saker redan är på toppnivå, men andra borde ännu slipas.
Men nu är det inte fråga om ett litet källarband från ingenstans. Nu är det fråga om Vanity Beach som har skivreleasegig på Finlands rock-mecka Tavastia. Vi talar om ett band som förlänats spaltmeter i Hufvudsadsbladet och som den senaste tiden har figurerat i såväl musiktidningar som radio. Det här är ett band som enligt myten har kultstatus i USA och som i närmare två års tid har suttit på en skiva gjord tillsammans med självaste Johnny Lee Michaels. Ett band som har spelat tillsammans med Marilyn Manson i såväl Berlin som Moskva. Ett band som av en av Svenskfinlands ledande rockkritiker har kallats för ”Finlands bästa band”.
Och då hade jag väntat mig lite mer.
Det är absolut inte dåligt, och jag stannar hela giget igenom, förutom encoren som jag skippar för att inte behöva köa för jackan (det lär ha varit en Nine Inch Nails-låt). Hiten Batcave och A Life of Vice funkar bra och över lag är det mer punk än goth rock över hela keikkan, vilket jag gillar. Men på något sätt känns det hela giget igenom som om det saknas en växel. Dels kan det förlåtas med att bandet de facto inte spelat hemskt många spelningar under den senaste tiden, så det kan vara fråga om lite ringrost. Men det är också nåt med livesoundet som inte riktigt funkar. Bandet har beskrivits som industrial-punk, men live blir industrialbiten i skymundan för punken, och som renrasigt punkband funkar Vanity Beach inte. Dels beror det på att Sophie Marinsalmis synthmedlodier inte riktigt når fram bakom all mättö, och det kan naturligtvis också vara mixarens fel. Det leder också till att jag inte heller riktigt får klart för mig vad det ska låta som, det spretar lite hit och dit.
Skulle showen vara förstklassig skulle jag ge blanka fan i vad det ska låta som och bara njuta. Men trots all Jonas karisma och gitarristen Pontus Nyberghs stilrena rockutstråling blir jag inte heller trollbunden av framträdandet. Basisten Jesse Valo gör sitt bästa för att backa upp Jonas på scen, men skulle ha behövt lite mer hjälp av Pontus och Sophie. Jonas är ett veritabelt powerhouse och en fantastisk frontman, men i längden blir hans posé där han står böjd åt sidan med ena foten på monitorn lite gammal. Lite omväxling hade gjort susen.
Publiken verkar inte heller extatisk. Förutom ett random fyllo och den obligatoriska dansande tjejen framför scenen, är det lite fotstampande och huvudnickande, och inte känns det ju riktigt som det nya stjärnskottet inom finsk musikexport. Som sagt är det här inte riktigt en rättvis recension med tanke på att jag säkert hade reagerat annorlunda om jag aldrig hört om bandet förut, men nu dyker jag upp på konserten med ganska högt uppskruvade förväntningar, som bara delvis infrias.
I en intervju nyligen lät Vanity Beach förstå att man är på väg att flytta till Berlin för att ”Helsinki on vähän nähty”. Dels kunde man säga att det nog krävs lite bättre stuk på liveshowen för att lyckas i Berlin, å andra sidan är det kanske just så att det här bandet nu kräver ett miljöombyte. Man har nu stampat på stället i Helsingfors i så många år att både bandet och publiken kanske har blivit avtrubbade.
Skivan, å andra sidan, lär vara nåt i hästväg. Den ska vi försöka fixa en recension på omgående.
Humppe