ZXC

Så har då stunden kommit för ZXC att ta sig an Svenskfinlands Rammstein, 1G3B. Saninjen, gåss är gruppens första studioskiva sen The Secret Brotherhood of 500 Tendren. Det är enligt pressreleasen också den överlägset längsta skivan i bandets historia. Och om det för nån är obekant, så står 1G3B för "ätt gåbb å trii barnet" och bandet spelar tung rock på Närpes-dialekt. Medlemmarna uppträder alltid iförda wrestling-masker och heter Döntitz Schnaabel, Francis Ford Kokkola, Styrox "Båbb" Stroganoff, Aaltonen och Böhlhammer Ollon-mark. På hemsidan finns också namngiven en grupp munkar med skägg längre än ZZ-Tops, som tydligen brukar agera kör. Vill man få sig ett gott skratt, kan man med fördel besöka hemsidan, även om musiken inte skulle intressera.

Finland har ju en anrik historia av humoristiska rockmusiker, ända från MA Numminen till Leningrad Cowboys. Där MA mest tog hjälp av sin kännspaka falsett för att göra absurdistisk politisk rock, och cowboys anspelade på yttre attribut utan att nödvändigtvis vara så musikaliskt roliga, följer 1G3B snarare i Viktor Hurmios fotspår, och gör högklassig musik med humoristiska texter på finlandssvenska. Liksom den gode Viktor, har 1G3B också skapat något av en mytologi runtom sig. Men, nog tjafsat, till skivan. Stilen är snarast poppig heavy-industrial à la Rammstein och texterna - nåja, de går på dialekt och handlar om allt mellan himmel och jord, från Violet som åker rymdraket till liemannen, Bo Löthman som spelar bowling och äppelplockning. 

Det går inte att bortse från att det här bandet musikaliskt nog vet vad de sysslar med. Soundet är tungt, mörkt och industriellt. Om intentionerna är humoristiska, så är det trots det inget fel på tätheten och kunnandet i gruppen. Problemet ligger kanske i att de flesta sånger låter så snarlika att man efter ens efter ett par genomlyssningar kan se på låttitlarna på konvolutet och dra sig till minnes hur de lät. För min del är den stora pärlan på skivan öppningsspåret Korvin Ruular, som är den enda som har samma potential som Bråtas, som 1G3B steg till allmänhetens kännedom med för några år sen. Mett flesk är rolig och koncis, medan receptuppläsning i The Ballad of Hatefolk får mig att dra på smilbanden. Saturnus med sitt spejsade piano är en annan favorit.

Problemet är kanske att jag inte riktigt ser vem skivan riktar sig till. Musiken är i sig inte riktigt tillräckligt spännande att jag skulle sätta på den för musikens skull. Speciellt som sångaren inte klarar av att mäta sig med mer seriösa spelare på örvel-fältet. Texterna i sig må vara lite småroliga, men de är inte speciellt fyndiga och i slutändan rätt meningslösa. Men å andra sidan är det ju i sig dödfött att på allvar försöka recensera ett band som bygger sin koncept på att ge fan i allt vad allvar heter.