ZXC

BLAST FROM THE PAST

The Bad Habit

Your Favourite Habit (2004)

The Bad Habits första EP gavs ut år 2004, då gänget ännu var klena tonåringar. Men musiken är det inget fel på. Redan i det här skedet är Oskar Nymans sång imponerande stark och Joel Isaksson svingar planka som vilken gitarrhjälte som helst. Öppningsspåret Come Taste The Action är fortfarande en live-favorit med vilda gitarrer och häftigt rockvrål, mycket 70-tal. Absent för tankarna till Flaming Sideburns och bjuder på cool stämsång. I övrigt är låten kanske lite fadd. Wild Blue You är väldigt mycket pubrock, liksom också American Distortion, som väl också talar lite Hellacopters-språk. I Losing Control hör man att killarna också har lyssnat på sin beskärda del av KISS.

Nog har bandet tagit ganska stora kliv framåt sen 2003, då plattan spelades in, men visst är det fortfarande en alldeles snygg rockplatta.

The Casbah

Mach Schau! (2008)

The Casbah gav ut sin debut-EP är 2008, trots att den är inspelad redan sommaren 2007. Bandet har ju ren recenserats ganska ingående på ZXC, men det tål upprepas att det här Vasabördiga bandet (numera helsingforsierat) är grymt bra. När man klämmer in 4-låtarsplattan i stereon, förflyttas man genast till en liten klubb i Storbritannien på 60-talet och lyssnar på Beatles och Motown med andra Mods. Max Salonen är en ypperlig sångare, och har en på samma gång mjuk och ironisk röst som passar utmärkt till det här materialet, och Anton Sigfrids gitarr ger en härlig udd åt musiken. Stämsången är imponerande och låtmaterialet känns fräscht och mångsidigt. Låten I Want You To Understand är ungefär så Beatles man kan bli utan att spela covers, både basen och sången är så Revolver-aktiga att Lennon/McCartney skulle mysa. Walking Away är den tyngsta på skivan och flirtar nästan lite med punken. Vi väntar ännu på nästa skiva!

Cheap Strings

Cheap Strings (2006)

Ekenäsbördiga Cheap Strings gav 2006 ut sin första självproducerade fullängdsplatta. Produktionen låter vädligt mycket just som en första platta av ett tonårsband som upptäckt punken, snarast via grupper som Rancid eller Offspring. Sångaren/basisten Ted Hjort låter osäker och ung på vokalen och det hela blir mest ett evigt monotont gnällande. Låtarna känns bleka och oinspirerade - men det beror delvis på att skivan har ett mycket grötigt källarsound över sig. Dessutom har Anders Sjöbloms gitarr låst sig i ett enda sound som upprepas med ungefär samma riff i de flesta låtarna - med undantag för enstaka solopartier. Men redan på den här annars ganska misslyckade plattan, märks det att låtarna finns där nånstans under allt det oerfarna och grötiga. Speciellt faller Fidning You, Supernatural och My Sentimetal Sunday redaktören på läppen.

Overdrive (2007)

Overdrive från 2007 är sedan en helt annan historia. Soundet har nu utkristalliserats ännu mer i riktning mot den moderna amerikanska skatepunken. Det finns sväng i musiken och energi i Hjorts sång. Anders Sjöbloms gitarr har plötsligt blivit intressant och Kimmo Hakalas trummor finns som en stadig ryggrad i bakgrunden - och på Place To Go visar han också att han kan mer än kompa, här är det trummorna som driver hela låten, och gitarrsoundet är mäktigt. Överlag är Place To Go en imponerande låt som tar mycket utrymme. Den andra pärlan på EP:n är öppningsspåret Half Past Too Late, med sin coola refräng. Med tanke på hur GRYMT mycket som har hänt mellan första och andra skivan, kan man inte annat än vänta på den tredje! Smakproven på MySpacen lovar åtminstone gott.

Dead By Gun

Big Waves (2007)

Jag har ännu inte kommit mig för att ta upp Pargaspunkarna Dead By Gun på ZXC. Det här trots att jag var oerhört imponerad då deras video Abandoned Brothers snurrade på MTV för ett par år sen. Skivan Big Waves från 2007 har redan hunnit ta ganska många svängar i min cd-spelare, så det är väl lika bra att skriva några rader om den. Det är fråga om en ganska väl avvägd blandning av klassisk brittisk 70-talspunk och amerikansk punk av det modernare slaget. Bandets stora styrka är sångaren/gitarristen Christian "Chris" Fjäder, som har en röst som är som gjord för att sjunga risiga sing-along-punkvisor. Gustaf "Gesto" Takolander visar också i låtar som Abandoned Brothers och Rather Stagger Through Hell prov på en härlig stadionrockgitarr som är mer ovanlig i punkkretsarna. Dead Birds, Big Waves och My Blood har dessutom uppfriskande fläktar från glampunk à la Hanoi Rocks. På den negativa sidan faller sedan att för många av låtarna låter alldeles för lika varandra och med tiden blir det ganska enformigt. Lite mer variation i tempo och melodi skulle inte skada.