ZXC

THE CAJUNGA - DANCING WITH THE BOYS

Jag behövde två lyssningsomgångar. Inte nödvändigtvis för att det här är musik som inte skulle öppna sig från början, tvärtom. Men jag måste först trubba bort min tidigare mentala bild av The Cajunga/The Bad Habit. Den är nu kastad i roskis och glömd.

På debutskivan Dancing With the Boys är det en mogen grupp som träder fram. Borta är den spretighet som ställvis fanns där förut, borta är allt poserande och krystat rockstjärnemanér. Under sina tio år tillsammans har den här gruppen stött på alldeles tillräckligt mycket motgångar för att behöva hitta på fiktiva sådana. Framför allt känns det här som en ärlig skiva.

The Cajunga gör en Kula Shaker och tar 70-talsrocken och uppdaterar den till ett modernt popsound utan att tappa det väsentliga. Det är rumpsvingande groove, catchiga melodier, snygga gitarrkrokar och glatt spelhumör. Men också stämningsfulla ballader och bombastisk rockopera. The Cajunga har alltid varit som bäst i melodramatiska stornummer, därför är det skönt att skivan är full av dem.

Hade man fått önska nåt mer av den här skivan, hade det för det första varit lite mer drive i de allra rockigaste låtarna. Över lag är soundet skönt och luftigt, men det hade varit uppfriskande med lite ordentligt riviga gitarrvaller nånstans för att skapa kontrast. För det andra skulle det vara den där ena superlåten som man bara vill sätta på repeat.

Det tredje som är irriterande är att det det egentligen inte finns något annat negativt att säga om den här skivan, eftersom fanken alla låtar är bra! Vissa stycken börjar lite trevande, men senast halvvägs in är man hooked antingen på den härliga sången, de läckra gitarriffen, de feta baslinjerna eller det stora, vida soundet. Ända från det glättiga pianodrivna öppningsspåret Take Your Time till den sista riviga låten Only You är det tätt samspel och högklassiga melodier, redan nämnda spelglädje och lekfullhet. Och jag vidhåller att Oskar Nyman är en av de bästa rocksångare vi har för tillfället, med en passligt raspig och karismatisk röst som håller bra även i falsettpartier.

Soundet sitter nånstans där mellan Free, Yes, Hanoi Rocks, Beatles, Kula Shaker och Tehosekoitin. Kanske lite svårt att greppa, men jag tyvärr inte förklara det hemskt mycket bättre. Poppigt och luftigt, men på samma gång passligt rootsigt och rått. Det var tydligen en lyckospark för killarna att få ihop det med producenten Brian Fitzpatrick, som helt tydligt har lyckats få ut det bästa ur dem. Tillsammans med Rasmus Tåg har bandet dessutom lyckats skapa ett ursnyggt album och en proffsig look. Som helhet alltså en helvetes bra skiva med jävligt snygga arrangemang, grymma låtar, mycket kunnande, skön energi och högklassig produktion. En av de bästa fullängdare jag har recenserat här på sidan under mina snart två år. Tack The Cajunga, vi väntade inte förgäves.

Favorit på skivan är för en gammal Tehosekoitin-fan The City Is Sleeping.

Som kuriosa kan påpekas att det bland backup-musikerna finns lite Marty The Random Guy och Agent Kooper.

Humppe