Det är vanskligt att pinpointa vad musiken egentligen låter som, men grunden finns åtmninstone stadigt planterad i 60-talsbluesrocken. Ovanpå det kommer en del progressivt stuk och en stor dos psykedelia och gitarronani. Det är ganska mycket Yardbirds över det hela, men mer i villigheten att experimentera än soundet. EP:ns första spår Blue Sunshine baserar sig på ett mjukt blueskomp, men svävar gärna ut i nästan spacerockiga dimensioner tack vare gitarristen Jani Kämppis putkisound och producenten Esa Kuloniemis hawaiigitarrer. Det som slår en redan från första låten är att det här är ett band som kan sina instrument. Det är nästan så man märker att gänget har delat kämppä med Ben Granfelt, nånting måste ha fastnat.
Låt nummer 2 heter Evil och är ett giftigare och tyngre stycke med grymt sköna basgångar. Det är kanske den låten på skivan som låter mest som Honey B & The T-Bones, det vill säga bandet som tagit Horse under sina vingar. Karin Creutz låter också ställvis skrämmande lik Aija Puurtinen (fast med lite bättre engelskt uttal).
Min favorit är ändå den psykedeliska men ack så eldiga Chemical. Wille Granö kommer till sin fulla rätt bakom trummorna, som dånar iväg och skapar grunden för biten och Karin svävar i nån form av kemiska substanser med sin lätt distortade sång, medan Jani bränner upp atmosfären med ettriga gitarriff. Är det diesel som brinner?
Jani Kämppi på gitarr är fenomenal och drar till minnes en tidig Jeff Beck eller Joe Satriani (minus de allra värsta plinkeliplonkutsvävningarna). Och till och med Wille Granös egen bror var en mycket sen natt/tidig morgon i en spårvagn tvungen att medge att Wille är en alldeles fittigt bra trummis. Karin Creutz på bas klarar bra att hålla takten med de här två virtuoserna, men håller också linjerna ganska väl inramade. I hennes sensuella sång och lysande scenpersonlighet har det här bandet ändå det där lilla extra som åtminstone gör possen snäppet mer mediasexigt, något som tyvärr blir allt mer viktigt. Jag är åtminstone såld på det här bandet. Köp EP:n! Gå på konserter! Ugh! Hövdingen har talat.
Humppe