Det
här är inte den pinfärskaste av skivor, men tål
trots det att recenseras. Jane Distortion är en trio från
Helsingfors, som på den här skivan fortfarande var en duo.
Hit hör alltså Henrik zu Castell-Rüdenhausen (gitarr,
sång) och Pekka Tiainen (gitarr, bas, keyboards, sång).
Inspirationen kommer enligt webbsidan från Nine Inch Nails, Pink
Floyd och Muse. Själv skulle jag gärna också
klämma in lite Depeche Mode i soppan.
Skivan är inspelad i Tiainens vardagsrum, men med ett bra datorprogram till hands stör det inte märkbart, soundet är bättre än på många hophafsade studioprodukter som har recenserats på ZXC. Okej mixen är lite platt ibland, men vad kan man vänta sig? inspiration interruption regret känns överraskande fräsch och originell. Det är en ganska spretig blandning av allt från ballader med piano och akustisk gitarr till trippade fuzzgitarrer och loopar.
Introlåten Inspiration är en tjock matta av distad gitarr, som kanske inte orkar inspirera desto mer, medan bff börjar som en lugn ballad med spejsade gitarrsolon (och maskintrummor...), men arbetar upp sig till ett våldsamt industrialcrescendo mot slutet. Snyggt. A Hard Thing är industrial från början till slut, mycket Nine Inch Nails här. Låten har en klaustrofobisk känsla som poängteras av zu Castell-Rüdenhausens effektbearbetade röst. Samma stuk fortsätter på Interruption, en ettrig och loopig sak som nästan driver lyssnaren till vansinne med två trumloopar som satts på varann i osynk. One Choise överraskar sen med ett sorgset piano, skivans kanske vackraste låt. Skulle man inte veta att det är gjort på dator skulle man också kunna berömma det stämningsfulla cellosoundet i bakgrunden. Eller det kan man väl ändå. Ants är en kort sak, också driven av akustisk gitarr. Idén är bra, men i all sin minimalism funkar den inte riktigt. FuckFuckFuck är skivans mest fullständiga produktion, sett ur en klassisk låtskrivarsynvinkel. Snygga trumloopar, skönt piano och stämningsfull gitarr. Regret är sen en helt annan grej, låten härstammar från de första experimenten och bygger på ett trumkomp som är distinkt likt Michael Jacksons Billy Jean. Very spacy indeed.
Jane Distortion målar upp en innesluten och kall värld, "No" är ett ofta återkommande ord i lyriken. Lyssnaren får känslan av att sitta i en kapsel på färd genom ett tomrum. Det är som att leva i en tillvaro där reaktionen kommer först då handlingen är förbi - man blir en åskådare i ett socialt - eller antisocialt - sammanhang där man själv inte kan påverka, planera eller återta det som skett. Allt blir ett eko av sig självt.
ZXC hoppas innerligen att Jane Distortion med sin nye trummis Markus Strandvall i bagaget får inspiration och inte så många regrets för att arbeta mer på musiken och skaffa sig tid att spela in nästa alster i en ordentlig studio. Den här vardagsrumsplattan lovar redan så mycket att det skulle vara synd om det här projektet inte kunde ta nästa steg. För talang, idéer och möjligheter finns det.
Vill man ha skivan, så gäller det att smida medan järnet är varmt, den trycktes bara i 50 exemplar, men går också att downloada via hemsidan.
Skivan är inspelad i Tiainens vardagsrum, men med ett bra datorprogram till hands stör det inte märkbart, soundet är bättre än på många hophafsade studioprodukter som har recenserats på ZXC. Okej mixen är lite platt ibland, men vad kan man vänta sig? inspiration interruption regret känns överraskande fräsch och originell. Det är en ganska spretig blandning av allt från ballader med piano och akustisk gitarr till trippade fuzzgitarrer och loopar.
Introlåten Inspiration är en tjock matta av distad gitarr, som kanske inte orkar inspirera desto mer, medan bff börjar som en lugn ballad med spejsade gitarrsolon (och maskintrummor...), men arbetar upp sig till ett våldsamt industrialcrescendo mot slutet. Snyggt. A Hard Thing är industrial från början till slut, mycket Nine Inch Nails här. Låten har en klaustrofobisk känsla som poängteras av zu Castell-Rüdenhausens effektbearbetade röst. Samma stuk fortsätter på Interruption, en ettrig och loopig sak som nästan driver lyssnaren till vansinne med två trumloopar som satts på varann i osynk. One Choise överraskar sen med ett sorgset piano, skivans kanske vackraste låt. Skulle man inte veta att det är gjort på dator skulle man också kunna berömma det stämningsfulla cellosoundet i bakgrunden. Eller det kan man väl ändå. Ants är en kort sak, också driven av akustisk gitarr. Idén är bra, men i all sin minimalism funkar den inte riktigt. FuckFuckFuck är skivans mest fullständiga produktion, sett ur en klassisk låtskrivarsynvinkel. Snygga trumloopar, skönt piano och stämningsfull gitarr. Regret är sen en helt annan grej, låten härstammar från de första experimenten och bygger på ett trumkomp som är distinkt likt Michael Jacksons Billy Jean. Very spacy indeed.
Jane Distortion målar upp en innesluten och kall värld, "No" är ett ofta återkommande ord i lyriken. Lyssnaren får känslan av att sitta i en kapsel på färd genom ett tomrum. Det är som att leva i en tillvaro där reaktionen kommer först då handlingen är förbi - man blir en åskådare i ett socialt - eller antisocialt - sammanhang där man själv inte kan påverka, planera eller återta det som skett. Allt blir ett eko av sig självt.
ZXC hoppas innerligen att Jane Distortion med sin nye trummis Markus Strandvall i bagaget får inspiration och inte så många regrets för att arbeta mer på musiken och skaffa sig tid att spela in nästa alster i en ordentlig studio. Den här vardagsrumsplattan lovar redan så mycket att det skulle vara synd om det här projektet inte kunde ta nästa steg. För talang, idéer och möjligheter finns det.
Vill man ha skivan, så gäller det att smida medan järnet är varmt, den trycktes bara i 50 exemplar, men går också att downloada via hemsidan.
Humppe