Bandet har två verkligt starka kort. Det ena är låtskrivaren som heter Sebastian Bäcksbacka och det andra är sångaren - som också heter Sebastian Bäcksbacka. Bakom Bäcksbacka finns dessutom ett mycket adekvat band, med förstegitarristen Patrick Öström i spetsen. Inte att förringa Måns Aldéns bas som ibland når strålande höjder, och backas upp av en inte alls sämre trummis i Anders Salin.
Suburban Vacation är Moonfreaks debut-LP, och det här bandet imponerar från allra första tonen. Öppningsspåret Shallow Waters får manchetten att darra på en gammal Hanoi Rocks-fan. Låten har samma poppiga fart och fläng som tidiga HR, och gitarren är mycket nära Andy McCoy (när han kunde spela gitarr, that is). Det enda som stör mig är den äckliga eurovisonsmoduleringen i slutet.
Sedan följer 9 låtar i rätt olika stil, allt från modern poprock, till reggae, från konstnärliga trudelutter till nästan renrasig americana. Skivans allra svagaste punkt är kanske att musiken svävar lite för mycket mellan genrerna. Det andra minuset är att soundet ställvis är lite tunt. Eftersom Öström bevisligen är en riktigt bra gitarrist är det synd att gitarren ofta stannar på ett rätt platt illustrationsplan.
Men det jag omedelbart förälskar mig i är Bäcksbackas sång, såväl frasering som röst. Hans djupa och hesa sång trollbinder på samma sätt som Edwyn Collins eller David Gahan. Av nån orsak börjar jag också tänka på en ung Morrisey eller Joe Strummer. En eloge också till Måsse Aldéns och Tapio Laaksonens bakgrundsvokaler, som sätter ännu mer kött på de redan härliga singalong-refrängerna.
Några höjdpunkter:
1) Öppningsspåret
2) Refrängen i Blood Sweat Fears
3) Den humoristiska texten i Abigail Monstrosity: Abigail Monstrosity, what is your phislosophy / Abigail Monstrosity, travelling at full velocity / Abigail you smelly mountain of lard / You behave just like a retard
4. The Lobster Song, en av skivans absolut bästa. Smäll ihop REM och The Clash, så torde detta vara resultatet. Refrängen If I'm out with the in crowd / Does that make me in with the out crowd vill jag absolut stå och skråla på nån konsert.
5. Reggaespåret Mental Lion, som genast får mig att tänka på Little Steven.
6. Refrängen i Stormbird. Tråkiga verser, dock.
Skivans enda bottennapp är Floating City som inte orkar engagera på något plan alls. Sista spåret Why är också en aning smaklöst.
Refrängerna på den här skivan är absolut världsklass, men efter några genomlyssningar verkar det som om verserna inte riktigt håller samma standard. På vissa ställen hade man kanske också gärna tightat ihop paketet lite, det blir spretigt på sina ställen. Soundet är överraskande mustigt och tungt, även om det nog finns en del att förbättra där också. Vissa låtar har också en tendens att ibland tappa energin och falla in i nånslags pubrockslunk. Men det här är sånt jag tar fasta på nu när jag lyssnat genom skivan fem eller sex gånger. Över lag är jag mycket begeistrad av den här nya bekantskapen, och hoppas att bandet blir ännu bättre i framtiden. När är nästa keikka?!
Humppe