Nån minns kanske nästan-finlandssvenska
Antton Nuotio från artiklarna om Downtown Crashers.
Häromdagen tryckte han i förbifarten en EP i handen på
mig. Det visade sig vara en produkt av bandet Neat Neat. I Neat Neat
spelar förutom Antton själv två damer vid namn Nonna
och Lotta, och sången sköts av en herreman vid namn Otto
Eklund.
Musiken dyker ned i en avkrok av indiepoppen som jag själv inte
alls är bevandrad i, så jag ska inte börja namedroppa
referenser här. Men det hela är en intressant mix av
progressiv rock, lite psykedelia och minimalistisk gitarrpop. Låt
nummer ett - Four Fists - drivs av struttigt basknäpp komkbinerat
med rap- eller punkinfluerade aggressiva vokaler snyggt uppbackade av
space-synth och subtila gitarrmattor. Låten ger ett väldigt
tunnt intryck till att börja med, men ju längre den lider
så arbetar den upp sig. Ett minus är kanske att den skulle
ha krävt lite mer munaa och muskler i sången, Otto
låter helt enkelt lite - ung?
Ladyboy är ett mer melodiskt stycke som också är mer
klassisk indiepop med enerverande, men konstigt stämningsfull
högt pipande synth genom låten och gitarrer som andas Sonic
Youth (åhå där kom namedroppingen i alla fall). Lite
reggae får vi också. Vad låten handlar om blir oklart
för mig, men refrängstrofen "We're gonna ride home in an
ambulance" är kul. Ottos lite gnälliga röst passar
också mycket bättre här än i
öppningsspåret.
Trean Hunting Party är min egen favorit på EP:n, jag
älskar 80-talssynthen kombinerad med den funkiga rytmen och den
pigga, nästan utmanande gitarren. Ottos sång fungerar
allldeles utmärkt då han får sväva uppe i de
högre registren och dra ut ordentligt på vokalerna. För
att det inte ska bli för bildskönt, ger han också prov
på en välkommen rockig raspighet. Låten i sig är
väldigt atmosfärisk och växer till ett bombastiskt
crescendo på slutet.
Det ska bli plus för intressanta och lite annorlunda
låtuppbyggnader, det finns mycket fantasi i det här bandet.
Instrumenthanteringen är inte värlsklass, men gruppen bygger
med mycket enkla medel upp en intagande och sympatisk atmosfär.
Å andra sidan klingar det ställvis lite tomt och
ihåligt. Låtarna i sig är såpass dramatiska att
det är synd att det tekniska kunnandet och inte riktigt
hänger med. Det hela låter dessutom som om det skulle vara
inspelat i en källare någonstans (vilket det troligtvis
är).
Humppe