Mitt
förhållande till Opaque Buff har under de senaste två
åren
pendlat mellan ”gräsligt” och ”fittit
siisti”. Live har
bandet en tendens att variera i kvalitet från keikka till keikka.
Men på den senaste EP:n Street Decadence har killarna
åtminstone
tagit ett ordentligt steg framåt sen den senaste releasen. Det
är
otroligt mycket tightare, bättre arrangerat, bättre
låtmaterial
och framför allt bättre vokaler.
Första
och sista spåret, Red Lights och Don't Say You Need Me, som
är
signerade sångaren Dallas, har en tydlig (nästan
övertydlig) Guns
N' Roses-vibe, den första för tankarna till nån av de
rivigare
spåren på Appetite For Destruction, medan den senare
får tacka Use
Your Illusion I för inspiration från en av de otaliga
bombastiska
balladerna (jag tänker kanske speciellt på Breakdown).
Spår nummer
två, Sex Addict (Dallas & gitarristen Johnny Scum) är
snarare
släkt med Mötley Crües tidiga produktion;
motorcykelgitarrer och
Jack Daniels i ett bakrum nånstans i ... Billnäs? Eye For an
Eye är
skriven av gitarristen Julis UK och som namnet på
kompositören
antyder får vi här dra paralleller snarare till 70-talspunk.
Och
faktiskt, låten kunde utan vidare finnas med på nån
tidig Iggy &
The Stooges-skiva.
Utmärkande
för många av de stora sleazeglamhårdrockbanden var att
de lyckades
med att gå balansgången mellan nästan sexistisk
happy-go-lucky-sex-och-sprit-trallande och seriösa storverk och
det
är dit Opaque Buff nu småningom är på väg.
Problemet just nu är
kanske speciellt då man lyssnar på musiken på skiva
att förlagorna
(som beskrivet i stycket ovan) lyser igenom så oerhört
tydligt,
även om bandet också har ett ganska kännspakt sound i
ryggmärgen.
Men nu väntar jag på de där låtarna som
låter som Opaque Buff
istället än som den musik som kompositörerna lyssnar
på.
Detta
sagt ska det också påpekas att det här är en EP
som slår de
flesta glamrockynglen i scenen av brädet så det schwungar.
Det är
oerhört upplyftande att höra ett glamrockband som inte
flirtar med
de så moderna goth-trenderna som förpestar rockscenen intill
förbannelse för tillfället. Här hör du minsann
inga HIM- eller
69 Eyes-influenser, utan här tar man istället vara på
det som var
så härligt med den bästa hårdrocken i slutet av
70- och början
av 80-talet; råa punkinfluenser, stringtrosor i taket, vitt
pulver i
näsborren, trallvänliga refränger och ylande
Slash-gitarrer.
Låtarna
låter äkta och i lyriken lyckas man snyggt undvika de
plumpaste
klichéerna och i stället sätta en personlig
prägel på det hela.
Många liknande band låter som om de skulle låtsas bo
i Los
Angeles, medan Opaque Buff snarare har skapat ett alldeles eget litet
mentalt Los Angeles i lilla Helsingfors. Rent musikaliskt är det
knappast några stordåd som utförs, däremot
är arrangemangen
ställvis glimrande. Ännu lite mer kitt i fogarna vad
gäller
tätheten i spelandet efterlyser jag, det blir ibland lite glapp i
rytmbytena och gitarrduellerna. I vissa av låtarna blir det
också
lite håsigt och andfått, men å andra sidan har jag
alltid tyckt
detsamma om Mötley Crüe, så det kan vara bara mina egna
preferenser som spökar. Annars är det väl bara att ramla
på i
samma stil och så hoppas vi att det blir en ordentlig
fullängdare
så småningom också!
Humppe