The Oh La Las är en
softpopkvartett som sprungit ur sångare/gitarristerna Oskar
Nymans och Joel Isakssons långvariga vänskap. De båda
är bättre kända från The Bad Habit, som för
övrigt har bytt namn till The Cajunga.
Songs From the Third Floor är gruppens debutalbum. Den som är bekant med The Bad Habit / The Cajungas explosiva rock kan bli en aning överraskade av plattan. Det är en lågmäld och balladtyngd skiva. Över lag ligger det väldigt mycket amerikanskt stuk över det hela, en hel del country & western, lite blues och en fläkt av vispoptradition i Simon & Garfunkels anda – och så mitt i allt en bossa nova! Arrangemangen är lätta, ibland till och med lite tunna och tjänar mest till att fungera som en bakgrundsmatta för Oskar Nymans sång.
Tanken är god och försöket likaså, men tyvärr är slutresultatet en aning okryddat. Det är som om de inblandade inte riktigt har kunnat välja genre, så albumet balanserar där mellan country, pop, blues och visor, utan att ta ut svängarna ordentligt åt något håll. Oskar Nyman är en av mina absoluta favoriter bland rockvrålarna i landet, men på nåt sätt sitter inte riktigt den här typen av melankolipop helt rätt i hans mun. Det blir lite för kantigt på nåt sätt. Allra bäst funkar också det mörkaste stycket, Lady D.
Som enskilda låtar fungerar de flesta styckena rätt hyfsat. My Worried Heart är en stämningsfull western-ballad med härlig sydstatsskitta (fan man blir nästan Lucky Luke-sugen) och Stand My Ground är en rolig och struttig popralli. Också bossa novan är en mycket njutbar liten grej som får en att tänka på Vreeswijk och Bo Kaspers, Home är mycket Simo ja Kurfunkkeli och avslutningsspåret Julie skulle funka utmärkt på en långtradarsamling. Problemet är kanske att låtarna inte stöder varandra. Man hinner inte vänja sig vid stilen före den byter riktning. Som enskilda låtar köper jag det här, men inte riktigt som en platta.
Songs From the Third Floor är gruppens debutalbum. Den som är bekant med The Bad Habit / The Cajungas explosiva rock kan bli en aning överraskade av plattan. Det är en lågmäld och balladtyngd skiva. Över lag ligger det väldigt mycket amerikanskt stuk över det hela, en hel del country & western, lite blues och en fläkt av vispoptradition i Simon & Garfunkels anda – och så mitt i allt en bossa nova! Arrangemangen är lätta, ibland till och med lite tunna och tjänar mest till att fungera som en bakgrundsmatta för Oskar Nymans sång.
Tanken är god och försöket likaså, men tyvärr är slutresultatet en aning okryddat. Det är som om de inblandade inte riktigt har kunnat välja genre, så albumet balanserar där mellan country, pop, blues och visor, utan att ta ut svängarna ordentligt åt något håll. Oskar Nyman är en av mina absoluta favoriter bland rockvrålarna i landet, men på nåt sätt sitter inte riktigt den här typen av melankolipop helt rätt i hans mun. Det blir lite för kantigt på nåt sätt. Allra bäst funkar också det mörkaste stycket, Lady D.
Som enskilda låtar fungerar de flesta styckena rätt hyfsat. My Worried Heart är en stämningsfull western-ballad med härlig sydstatsskitta (fan man blir nästan Lucky Luke-sugen) och Stand My Ground är en rolig och struttig popralli. Också bossa novan är en mycket njutbar liten grej som får en att tänka på Vreeswijk och Bo Kaspers, Home är mycket Simo ja Kurfunkkeli och avslutningsspåret Julie skulle funka utmärkt på en långtradarsamling. Problemet är kanske att låtarna inte stöder varandra. Man hinner inte vänja sig vid stilen före den byter riktning. Som enskilda låtar köper jag det här, men inte riktigt som en platta.
Humppe