ZXC

Opus Symbiosis är ett band som har spökat i mitt bakhuvud ända sedan jag startade den här sidan för ungefär ett år sen, då jag surfade MySpace och letade nya band. Ett ”nytt” band är kanske ändå att ta i, Opus Symbiosis har funnits sen 2003. Jag fastnade för den tighta och speciella musiken och har sen dess väntat på att den där arma skivan ska komma ut.

Nåväl, här är den nu, ett självtitulerat album (hmm, är det rätt översättning på self-titled? Knappast). Sex låtar ryms på plattan, som ska ha en eloge för snyggt konvolut. Själva skriver bandet att de på de senaste 6 åren inte har kommit underfund med vilken typ av musik de spelar, och att de heller inte vill det. Det faller då igen på alla stackars musikskribenter att med våld hitta et fack för gruppen. Okej, here it goes: proggig spacerock med poppig sång. Men här finns också inslag av klassisk heavy och faktiskt lite blues nånstans där nere på bottnen.

Jag är inte helt övertygad när öppningsspåret Solar Clouds drar igång – soundet låter lite tunt och rätt lika de flesta andra amatöriga proggband med avantgardistiska intentioner jag har hört. Christine Sten sjunger rent och bra, men inte heller sången orkar riktigt dra igång min mojo. Jag blir lite orolig då andra låten börjar på samma sätt, men nånstans mitt i händer nåt, keyboardisten Staffan Strömsholm släpps in i spelet och plötsligt blir det mer intressant. Trean Meanwhile är sen låten som övertygar mig. Här har vi lite Sonic Youth med i bilden och låten gungar och svängar på ett helt annat sätt än de två tidigare. Här spelar bandet också med kontraster, som får den spröda ljudbilden att bättre komma till sin rätt. När sångerskan Sten också får lite större register att spela med, låter plötsligt också sången väldigt mycket mer själfull och fyllig. Grymt sug i refrängen och snygga trummor.

Fyran startar med bisarra klockspel, och flyter sen ut i indie-inspirerade gitarrslingor. Tills den svänger i en helt ny rikting och antar country-proggiga dimensioner och sen spacerock igen. Förvirrande, men det funkar med darr på ribban. Imponerande kraftfulla sångpartier på slutet. Och sådär fortsätter det i två låtar till. Vissa partier biter sig genast fast, medan andra känns spretiga och tunna. Att det finns talang är det absolut ingen fråga om, och det är alldeles klart tanke bakom musiken. Men när det är fråga om ett sådant här band, lider slutresultatet alltid på grund av brist på pengar mer än om ett gäng killar skulle ha ramlat in i studion, blåst snor på mikrofonen och räknat ett två tre. Det balanserar hela tiden på gränsen mellan hobbysound och seriöst band. Och i det här fallet är kanske mångsidigheten ett litet minus. Det är visserligen trevligt med musik som överraskar en, men i längden blir det lite störande att inte veta om man lyssnar på mellow indie, progressiv heavy eller avantgardistisk konstmusik. Men all in all en intressant ny bekantskap som av ZXC får klart godkända betyg.