Porcelain är igen ett av de band
som funnits i mitt bakhuvud sen jag startade ZXC, men som jag aldrig
kommit för mig att skriva om ännu. För en tid sedan damp
deras senaste skiva ...as it were. Here and there ner i mitt postfack.
Porcelain fortsätter de goda proggtraditionerna i Österbotten med ett sound som för tankarna till tidigt 70-tal och de delar av Flower Power-traditionen som inte nödvändigtvis gjordes obegriplig av allt för mycket LSD. Här finns väldigt mycket folk, en del space, lite modern jazz och så lite regelrätt synthprogg. Alltihop är väldigt luftigt, behagligt och skönt att lyssna på. Jag skulle nästa kalla för proggpop snarare än proggrock.
Musiken bygger mycket på gitarrmattor, mustiga orgel- och synthväggar och framför allt Charlotta Kerbs glasklara, kraftiga röst. Kerbs sätt att sjunga för tankarna till gammal nordeuropeisk folkmusik, rösten verkar komma rakt från tårna och skapar i de bästa stunderna kalla kårar utmed ryggraden. Hon använder den skickligt ömsom med regelrätt rockfrasering och som ett extra instrument. I skrivande stund lyckas jag inte direkt jämföra henne med någon annan kvinnlig vokalist, men i stället tänker jag på Crispian Mills och Robert Plant.
Bland de sju låtarna på skivan finns egentligen ingen svag länk, mest gillar jag Lost in a Haze och Rainbow. Den första är den rockigaste på skivan och har en härlig rytm och fart i sig, man känner sig påmanad och jäktad av att höra på den. Det här är kanske också låten där trummorna och basen mest träder fram. Markus Kankkonens bas är imponerande hela skivan igenom, och Tom Simell sköter sin post oklanderligt, utan att nånsin egentligen lysa. Jag skulle gärna ha gett trummorna lite mer utrymme, nu fungerar de bra, men det blir en aning mekaniskt ibland. Rainbow är mycket folkinspirerad och innehåller och bygger långt på Kerbs härliga sång.
Lite svårt att klassificera, men ta Pink Floyd, Wigwam, Tori Amos, irländsk folkmusik och Kula Shaker och kör genom en matberedare så är du ganska nära. Imponerande, snyggt, proffsigt och mycket personligt. Lite minus för låttexterna som ibland balanserar på gränsen till det banala, och de talade partierna i Someone and Love, som är helt uppåt skogen betonade. Annars stort plus för samspel, balans, kunnighet och fantasifullhet.
Porcelain fortsätter de goda proggtraditionerna i Österbotten med ett sound som för tankarna till tidigt 70-tal och de delar av Flower Power-traditionen som inte nödvändigtvis gjordes obegriplig av allt för mycket LSD. Här finns väldigt mycket folk, en del space, lite modern jazz och så lite regelrätt synthprogg. Alltihop är väldigt luftigt, behagligt och skönt att lyssna på. Jag skulle nästa kalla för proggpop snarare än proggrock.
Musiken bygger mycket på gitarrmattor, mustiga orgel- och synthväggar och framför allt Charlotta Kerbs glasklara, kraftiga röst. Kerbs sätt att sjunga för tankarna till gammal nordeuropeisk folkmusik, rösten verkar komma rakt från tårna och skapar i de bästa stunderna kalla kårar utmed ryggraden. Hon använder den skickligt ömsom med regelrätt rockfrasering och som ett extra instrument. I skrivande stund lyckas jag inte direkt jämföra henne med någon annan kvinnlig vokalist, men i stället tänker jag på Crispian Mills och Robert Plant.
Bland de sju låtarna på skivan finns egentligen ingen svag länk, mest gillar jag Lost in a Haze och Rainbow. Den första är den rockigaste på skivan och har en härlig rytm och fart i sig, man känner sig påmanad och jäktad av att höra på den. Det här är kanske också låten där trummorna och basen mest träder fram. Markus Kankkonens bas är imponerande hela skivan igenom, och Tom Simell sköter sin post oklanderligt, utan att nånsin egentligen lysa. Jag skulle gärna ha gett trummorna lite mer utrymme, nu fungerar de bra, men det blir en aning mekaniskt ibland. Rainbow är mycket folkinspirerad och innehåller och bygger långt på Kerbs härliga sång.
Lite svårt att klassificera, men ta Pink Floyd, Wigwam, Tori Amos, irländsk folkmusik och Kula Shaker och kör genom en matberedare så är du ganska nära. Imponerande, snyggt, proffsigt och mycket personligt. Lite minus för låttexterna som ibland balanserar på gränsen till det banala, och de talade partierna i Someone and Love, som är helt uppåt skogen betonade. Annars stort plus för samspel, balans, kunnighet och fantasifullhet.
Humppe