Vasabandet Rock Fuel (bekanta
från SÖU Rock-artikeln förra sommaren) har släppt
sin första fullängdare med eget material. Mer klassisk
hårdrock än så här kan det inte bli.
Låtarna handlar om sprit, brudar och attityd och texterna
ackompanjeras av tajta gitarriff och amerkianskt klingande halvsjungna,
halvropade fraser. Jag vet inte om det är avsiktligt, men
skivkonvolutet är nästan humoristiskt klichéaktigt,
med fem spelkortsäss, tomma ölburkar och JD-flaskor, gamla
bandfotografier och så förstås jokern bakpå.
Klassiskt.
Musiken är mycket pubrock/klubbrockband från 70- 80-talen-stuk. Lite Ramones, lite Johnny Thunders (ganska mycket Johnny Thunders, egentligen), lite Smack, med andra ord är det här en själsfrände till band som Backyard Babies, Flaming Sideburns eller Buckcherry. På det hela är det alldeles snyggt och kunnigt, men jag saknar det där lilla extra som skulle göra att bandet fastnar i minnet. Sångaren Conny Wik sköter sin post riktigt bra, trots att melodin på låtarna inte alltid är helt sångvänliga. Välutförda är också Peter Nylunds sparsamt utplacerade gitarrsolon. Kunnandet är det inget fel på, men låtmaterialet haltar. Det här är sån musik man väntar sig att få höra på den lokala krogen i Ekenäs eller Pargas på en lördag kväll. Och det gör man också, i tiotals olika uppsättningar, som alla låter likadant.
Mest stör mig ändå den otroligt Los Angeles-klichémässiga lyriken. Man skulle tro att bandmedlemmarna alla har rumlat runt i den amerikanska rockdrömmen i åratal, fällt harem efter harem, halvdött i överdos och kastat både bord och tv-apparater genom hotellfönstren. Jag är naturligtvis inte säker, men jag misstänker att så inte är fallet. Det hade kanske varit smartare att ta ner lyriken lite på det verklighetsbaserade planet, nu är det lite svårt att ta Rock Fuel på allvar.
Rock Fuel är säkert ett energiskt live-band som perfekt ackompanjerar sommarfestivalernas superi, men för att bli storsäljare på skivfronten måste nog konceptet utvecklas lite.
Musiken är mycket pubrock/klubbrockband från 70- 80-talen-stuk. Lite Ramones, lite Johnny Thunders (ganska mycket Johnny Thunders, egentligen), lite Smack, med andra ord är det här en själsfrände till band som Backyard Babies, Flaming Sideburns eller Buckcherry. På det hela är det alldeles snyggt och kunnigt, men jag saknar det där lilla extra som skulle göra att bandet fastnar i minnet. Sångaren Conny Wik sköter sin post riktigt bra, trots att melodin på låtarna inte alltid är helt sångvänliga. Välutförda är också Peter Nylunds sparsamt utplacerade gitarrsolon. Kunnandet är det inget fel på, men låtmaterialet haltar. Det här är sån musik man väntar sig att få höra på den lokala krogen i Ekenäs eller Pargas på en lördag kväll. Och det gör man också, i tiotals olika uppsättningar, som alla låter likadant.
Mest stör mig ändå den otroligt Los Angeles-klichémässiga lyriken. Man skulle tro att bandmedlemmarna alla har rumlat runt i den amerikanska rockdrömmen i åratal, fällt harem efter harem, halvdött i överdos och kastat både bord och tv-apparater genom hotellfönstren. Jag är naturligtvis inte säker, men jag misstänker att så inte är fallet. Det hade kanske varit smartare att ta ner lyriken lite på det verklighetsbaserade planet, nu är det lite svårt att ta Rock Fuel på allvar.
Rock Fuel är säkert ett energiskt live-band som perfekt ackompanjerar sommarfestivalernas superi, men för att bli storsäljare på skivfronten måste nog konceptet utvecklas lite.
Humppe