Bara det faktun att Uprising finns
är en vinst i sig. Skivan är en samling med Östnylands
främsta heavy- och metalband. Den är utgiven på det
nygrundade bolaget Vault Forty7, som drivs av Tridents basist Matias
Löfman. Först och främst är skivan grymt snyggt och
proffsigt utformad, med en diger och informationsrik medföljande
mini-zine, där det finns information om och kontaktuppgifter till
alla medverkande band. Det här kunde mycket väl vara utgivet
att nåt stort multinationellt bolag. Men då skulle skivan
vara 20 euro dyrare än de futtiga 7 euro som den kostar.
På skivan medverkar Baton Rogue Morgue, Dying Fire, Lost In Tears, Kemistry, Trident, Skulldriver, Millennia, Cavus och Corpolith.
Den här skivan skulle vara intressant att diskutera med nån verklig metalkännare för att reda ut genrer och subgenrer och vad som är ”äkta” black metal och vad som bara är fjant. På den 1 timme 12 minuter långa plattan ryms allt från Baton Rogue Morgue 80-talsinfluerade hårdrock till Corpoliths death metal-örvel. Det enda som fattas är väl kanske riktigt hederlig speed metal. På det stora hela är det kvalitet från början till slut och inget band känns för garage-aktigt eller lågklassigt för att helheten skulle lida.
Som vän av klassisk 80-talshårdrock och glam är det Baton Rogue Morgue som tilltalar mig mest på plattan, speciellt den andra låten, en hyllning till legendariska porrstjärnan Traci Lords. Grymt ös, ylande gitarrsolon, kraftfull och god sång, och över lag grymt snyggt paket. Till och med lite orgastiska porrstön à la Gn’R Rocket Queen med på slutet. Också Dying Fires When Love Becomes a Lie gillar jag starkt. Påminner om Offspring innan de blev mainstream. Lost In Tears är skivans namnstarkaste band, med en skiva på ett tyskt bolag bakom sig. Och man kan ju inte annat än gilla den melodiska och dystra musiken, som hämtar inspiration från grupper som Type 0 Negative och Amorphis – och av nån orsak kommer jag att tänka på The Cult. Kemistry är en helt ny bekantskap för mig och kanske den mest överraskande låten på skivan, dels på grund av sångaren Tommys fantastiska röst. Den enda låten, The Sirens, är enligt mig den bästa på skivan och bandet påminner på det hela om en annan av mina stora favoriter, Tarot. Gruppen har bara funnits sen 2007, så vi kan vänta oss mycket av det kollektivet ännu. Trident, Skulldriver och Millennia kör sen på med en blandning av HC och Thrash. Jag blir igen en gång överraskad av Tridents och Millennias sångare Tuomas Pekkolas röst som har en distinkt likhet med James Hetfields. De två sista banden, Cavus och Corpolith, får stå för black- och death metal-inslagen, två subgenrer som för mig är så gott som obekanta (och rätt obegripliga), så jag avhåller mig från att desto mer kommentera dem.
Till vänster finns en länk till Vault Forty7, där man kan köpa skivan online. Det lönar sig!
På skivan medverkar Baton Rogue Morgue, Dying Fire, Lost In Tears, Kemistry, Trident, Skulldriver, Millennia, Cavus och Corpolith.
Den här skivan skulle vara intressant att diskutera med nån verklig metalkännare för att reda ut genrer och subgenrer och vad som är ”äkta” black metal och vad som bara är fjant. På den 1 timme 12 minuter långa plattan ryms allt från Baton Rogue Morgue 80-talsinfluerade hårdrock till Corpoliths death metal-örvel. Det enda som fattas är väl kanske riktigt hederlig speed metal. På det stora hela är det kvalitet från början till slut och inget band känns för garage-aktigt eller lågklassigt för att helheten skulle lida.
Som vän av klassisk 80-talshårdrock och glam är det Baton Rogue Morgue som tilltalar mig mest på plattan, speciellt den andra låten, en hyllning till legendariska porrstjärnan Traci Lords. Grymt ös, ylande gitarrsolon, kraftfull och god sång, och över lag grymt snyggt paket. Till och med lite orgastiska porrstön à la Gn’R Rocket Queen med på slutet. Också Dying Fires When Love Becomes a Lie gillar jag starkt. Påminner om Offspring innan de blev mainstream. Lost In Tears är skivans namnstarkaste band, med en skiva på ett tyskt bolag bakom sig. Och man kan ju inte annat än gilla den melodiska och dystra musiken, som hämtar inspiration från grupper som Type 0 Negative och Amorphis – och av nån orsak kommer jag att tänka på The Cult. Kemistry är en helt ny bekantskap för mig och kanske den mest överraskande låten på skivan, dels på grund av sångaren Tommys fantastiska röst. Den enda låten, The Sirens, är enligt mig den bästa på skivan och bandet påminner på det hela om en annan av mina stora favoriter, Tarot. Gruppen har bara funnits sen 2007, så vi kan vänta oss mycket av det kollektivet ännu. Trident, Skulldriver och Millennia kör sen på med en blandning av HC och Thrash. Jag blir igen en gång överraskad av Tridents och Millennias sångare Tuomas Pekkolas röst som har en distinkt likhet med James Hetfields. De två sista banden, Cavus och Corpolith, får stå för black- och death metal-inslagen, två subgenrer som för mig är så gott som obekanta (och rätt obegripliga), så jag avhåller mig från att desto mer kommentera dem.
Till vänster finns en länk till Vault Forty7, där man kan köpa skivan online. Det lönar sig!
Humppe