KINO är Vinyl Jams första LP med den
förnyade line-upen. På hemsidan förklarar man att man
vill väcka känslan av gamla filmsoundtracks. Och visst
– men man tänker kanske snarare på 70-talets Isaac
Hayes-influerade blacksploitation-filmerna än Bogart.
Stilmässigt faller Vinyl Jam kanske lite utanför ZXC:s bevakningsområde, med tanke på att det är fråga om en jazzskiva. Men å andra sidan är musiken väldigt svår att kategorisera som det ena eller det andra. Framför allt är det fråga om melodier, och de må sen vara framförda med funkigt eller bluesigt komp, eller eteriska keyboardslingor, eller trumpet och saxofon i äkta bebop-anda.
Vinyl Jam har tre stjärnor. Den ena är saxofonisten, kompositören, kapellmästaren och producenten Andre Solomko, som är gruppens hjärta och hjärna. Den andra är vokalisten Antonia Dahlström, som med sin spröda och ljusa röst ger något alldeles speciellt åt musiken. Hatten av också för den gnistrande tekniska sångprestationen, speciellt i den oerhört krävande Disaster. Den tredje stjärnan är klaveristen Sebastian Teir, som måste vara en av landets främsta inom sitt fält.
Musiken på Vinyl Jams KINO är perfekt lounge-musik som man gärna kunde sitta och lyssna till på ett mysigt kafé med läderfåtöljer och rättvisemärkt kaffe. Melodierna är inte onödigt konstiga, som ofta inom fusion-genren. De hittar rätt någonstans i det undermedvetna. Man har en känsla av att man har hört dem förut, men kan inte sätta fingret på var. Att lyssna på Vinyl Jam känns lite som en gammal film som man aldrig har sett förut. Man har sett de där bilderna på Hepburn och Bogart, läst tillräckligt många tidningsartiklar om den och sett dokumentärerna på tv. Det känns hemtamt, men ändå intressant och nytt.
Tyvärr kan skivan ändå inte mäta sig med live-uppträdandena, som ofta har en mycket svängigare och mer energisk stämning över sig. Visst sitter man och stampar med taktfoten och gungar med huvet när man hör på skivan, men jag får ingen oemotståndlig lust att stiga upp och dansa. Det känns lite som om Solomko skulle hålla om resten av bandet med ett lite för hårt grepp, så att allt blir inövat i minsta detalj då musiken ska spelas in. Det finns för- och nackdelar med att spela in allt analogt. Visserligen får man hela bandet i studion på en och samma gång, vilket ger en mycket organisk känsla. Men sen då det dyra bandet rullar, är det sedan omöjligt att leka, experimentera och ta ut svängarna. Det gör man innan. Det här leder till att allt låter väldigt tillrättalagt och inövat. Jag skulle vilja ha lite mer glädje i det hela.
Ett annat särdrag, som väl i och för sig gäller för väldigt mycket jazz, är att musiken ställvis låter som om man bara radade upp solo efter solo. Jag skulle gärna höra fler partier där hela bandet tog i för kung och fosterland, det består ändå av 9 personer.
Skivan finns endast att köpa på vinyl, så nu gäller det att skaffa den där vinylspelaren! För det här är, trots min lilla kritik på slutet, en skiva som är värd att äga. Utan tvekan ett av de mest intressanta projekten inom den finlandssvenska musikscenen för tillfället, oberoende av genre. Och framför allt är det en skiva som man gärna lyssnar på, och som passar de flesta tillfällen och sinnesstämningar. Personliga favoriter är de mer funkiga och energiska låtarna, Soldat, Copy Cat och Disaster, som alla visar prov på högklassig funk. Ugh!
Stilmässigt faller Vinyl Jam kanske lite utanför ZXC:s bevakningsområde, med tanke på att det är fråga om en jazzskiva. Men å andra sidan är musiken väldigt svår att kategorisera som det ena eller det andra. Framför allt är det fråga om melodier, och de må sen vara framförda med funkigt eller bluesigt komp, eller eteriska keyboardslingor, eller trumpet och saxofon i äkta bebop-anda.
Vinyl Jam har tre stjärnor. Den ena är saxofonisten, kompositören, kapellmästaren och producenten Andre Solomko, som är gruppens hjärta och hjärna. Den andra är vokalisten Antonia Dahlström, som med sin spröda och ljusa röst ger något alldeles speciellt åt musiken. Hatten av också för den gnistrande tekniska sångprestationen, speciellt i den oerhört krävande Disaster. Den tredje stjärnan är klaveristen Sebastian Teir, som måste vara en av landets främsta inom sitt fält.
Musiken på Vinyl Jams KINO är perfekt lounge-musik som man gärna kunde sitta och lyssna till på ett mysigt kafé med läderfåtöljer och rättvisemärkt kaffe. Melodierna är inte onödigt konstiga, som ofta inom fusion-genren. De hittar rätt någonstans i det undermedvetna. Man har en känsla av att man har hört dem förut, men kan inte sätta fingret på var. Att lyssna på Vinyl Jam känns lite som en gammal film som man aldrig har sett förut. Man har sett de där bilderna på Hepburn och Bogart, läst tillräckligt många tidningsartiklar om den och sett dokumentärerna på tv. Det känns hemtamt, men ändå intressant och nytt.
Tyvärr kan skivan ändå inte mäta sig med live-uppträdandena, som ofta har en mycket svängigare och mer energisk stämning över sig. Visst sitter man och stampar med taktfoten och gungar med huvet när man hör på skivan, men jag får ingen oemotståndlig lust att stiga upp och dansa. Det känns lite som om Solomko skulle hålla om resten av bandet med ett lite för hårt grepp, så att allt blir inövat i minsta detalj då musiken ska spelas in. Det finns för- och nackdelar med att spela in allt analogt. Visserligen får man hela bandet i studion på en och samma gång, vilket ger en mycket organisk känsla. Men sen då det dyra bandet rullar, är det sedan omöjligt att leka, experimentera och ta ut svängarna. Det gör man innan. Det här leder till att allt låter väldigt tillrättalagt och inövat. Jag skulle vilja ha lite mer glädje i det hela.
Ett annat särdrag, som väl i och för sig gäller för väldigt mycket jazz, är att musiken ställvis låter som om man bara radade upp solo efter solo. Jag skulle gärna höra fler partier där hela bandet tog i för kung och fosterland, det består ändå av 9 personer.
Skivan finns endast att köpa på vinyl, så nu gäller det att skaffa den där vinylspelaren! För det här är, trots min lilla kritik på slutet, en skiva som är värd att äga. Utan tvekan ett av de mest intressanta projekten inom den finlandssvenska musikscenen för tillfället, oberoende av genre. Och framför allt är det en skiva som man gärna lyssnar på, och som passar de flesta tillfällen och sinnesstämningar. Personliga favoriter är de mer funkiga och energiska låtarna, Soldat, Copy Cat och Disaster, som alla visar prov på högklassig funk. Ugh!